Danskdödaren
Valdus Lund som fanbärare vid 20-årsjubileet 1924.

Danskdödaren

Biografi Om kärt barn har många namn, så var Valdus väldigt älskad. "Gobben", "Släpvagnen" och "Danskdödaren" Lund blev en institution i IFK Göteborg under 1910-talet och en bit in på 1920-talet, och med sitt kompromisslösa försvarsspel, ofta långt över gränsen för det tillåtna, glidtacklade han sig in i publikens hjärtan. Tillsammans med den mycket reslige Henning Svensson bildade Valdus, som var kort till växten, ett mycket udda men också väldigt framgångsrikt backpar - både för Kamraterna och för landslaget.

Jens Hallberg

2021-04-07 10:00

Valdus var yngst av tre fotbollsspelande bröder, båda hans storebröder Erik och Harald spelade en tid med IFK Göteborg - Erik var till och med en bärande pjäs i laget som vann föreningens första guld 1908 – men av de tre var det Valdus som blev den tveklöst mest berömde. Ursprungligen var det storebror Erik Lund som kallades "Gobben", men efter ganska kort tid "ärvde" Valdus smeknamnet. 1910, som 15-åring, ingick han i det på den tiden uppmärksammade juniorlaget Hermes, som 1911 slog sig samman med IFK Göteborg. Redan hösten 1912 tog han som sjuttonåring en ordinarie högerbacksplats, och han släppte sen inte den ifrån sig på 16 säsonger.

Under flertalet år bildade han och Henning Svensson ett ganska udda backpar, där den långe Svensson och den korte men snabbe Lund kompletterade varandra utmärkt och länge ansågs vara Sveriges bästa backpar, både i IFK Göteborg och i landslaget. Duon kallades "Fyrtornet och släpvagnen" (efter dåtidens mycket berömda komikerpar Carl Schenstrøm och Harald Madsen), och det var Valdus som var släpvagnen i det sammanhanget.

Som spelare var Gobben snabb och väldigt rörlig, inte rädd om sina fötter, eller motståndarens. Idag hade han sannolikt varit Allsvenskans mest utvisade spelare (i god konkurrens med Henning Svensson), men på den tiden var det inte lika noga, och dessutom var domarna sällan på rätt plats för att se vad som hände i närkamperna. Det var hans jobb att förstöra spelet för motståndarna, trötta ut dem och styra undan deras anfallsförsök – och bakom honom städade Henning undan de som lyckades ta sig förbi. Motståndarna underskattade vilken räckvidd den lille Valdus hade, och även hans oräddhet när han slängde sig framför dem, sträckte ut sin lilla kropp "så att den blev dubbelt så lång" (som samtida rapporter kallade det) och roffade åt sig bollen. Han brukade säga att han hade en inre röst som berättade för honom hur anfallarna tänkte agera, och som hjälpte honom att placera sig så att han kunde hindra dem, och med viss hjälp av sin storlek kunde han dyka upp högst oväntat för motståndarna, samtidigt som han agerade mycket olikt de flesta andra försvarare på den tiden som mest höll sig på sin väntade försvarplats. Det gjorde inte Valdus, som kunde dyka upp i stort sett varsomhelst på banan, något som fungerade utmärkt på 1910-talet, men som kanske skulle ställt till med problem för honom i dagens mer disciplinerade markeringsspel.

Hans kompromisslösa spel gjorde honom till stor publikfavorit, främst i Göteborg och på Ullevi, men även över hela landet, åtminstone om han representerade landslaget, även om han sällan skydde några medel när han skulle hindra anfallare från att göra mål. Själv kommenterade han det hela med att han tyckte det var märkligt att det buades åt honom i Stockholm när han var där med Kamraterna, samtidigt som man sjöng hans namn när han var där med landslaget.

Om Valdus
Om Valdus "Gobben" Lund, av signaturen "Anders", 1954.

Danskarnas skräck

Valdus gjorde sin landslagsdebut den 6:e juni 1915 mot Danmark och i landslagssammanhang kallades han ofta för "Danskdödaren" - danskarna avskydde honom och hans våldsamma spelstil, och efter matcherna var det idel klagomål på just Gobben från danskt håll. Han var ofta det enda de pratade om efter slutsignalen, trots att det nästan alltid var danskarna som hade avgått med segern. Danmarks taktik passade också Gobben utmärkt. De var tekniska lirare som dribblade och försökte kombinera sig in i motståndarnas straffområde med list, ett spel som ofta gjorde dem överlägsna sina motståndare - men inte mot Sverige. Gobben iakttog danskarnas snirkliga passningsspel, förutsåg vad som skulle hända därnäst, och satte iskallt in sin stöt på den stackars dansk som precis fått bollen och tog den av honom. Det var också Gobben och hans hårda spelstil som var instrumental i Sveriges första seger någonsin över grannlandet den första oktober 1922.

Även om han var oerhört fokuserad på fotbollsplanen, och ibland alldeles för våldsam, var det inte alltid lika ordnade former utanför planen. Under en resa till Budapest med landslaget var det ett nattligt uppehåll i Berlin, där några av spelarna bjöds på både mat och dryck i rikliga mängder på ett av stadens finaste hotell av en svensk bosatt i Berlin. Av naturliga skäl infann dessa spelare sig till tåget vidare till Budapest i absolut sista minuten, till den erkänt Göteborgshatande fotbollsgeneralen Anton Johanssons stora vrede. Han hotade skicka hem dem allihop, och när han insåg att Gobben var en av regelbrytarna sa han åt honom att omedelbart ta tåget hem då han bara var uttagen som reserv. Gobben spände ögonen i honom och sa med sammanbitna tänder "Ge mig bara passet då", vilket fick Johansson på andra tankar. En sådan ilsk liten fighter var onekligen användbar – samtidigt som Anton Johansson hade en tendens att bli passiv inför de som var lite ”fräna i truten”.

Vid ett annat landslagstillfälle i Stockholm, när Gobben exercerade i Karlskrona, kallades spelarna in en och en till Johansson för att göra upp ekonomiskt för eventuell förlorad arbetsinkomst eller andra omkostnader som kunde ha uppkommit. Gobben, som fått permission från det militära för att spela för landslaget, och således inte hade någon arbetsinkomstförlust att tala om, kom ändå ut från mötet med fotbollsgeneralen skinande glad med hela sin skräddarräkning betald.

Längre än Rosa

Sammanlagt blev det 29 landskamper mellan 1915 och 1923, en högst respektabel siffra på den tiden, och med IFK Göteborg fick han stå som svensk mästare vid ett tillfälle, 1918. Han ska ha gjort över 400 matcher för föreningen, men än så länge finns belägg för att han gjorde åtminstone 337. Efter säsongen 1925/26 lämnade han Kamraterna för spel i IFK Uddevalla, men gästspelet blev kort. Redan säsongen därpå var han tillbaka i IFK Göteborg, men då i B-laget, och gjorde endast ett par ytterligare inhopp i representationslaget. Efter karriärens slut spelade han under många år i föreningens Oldboyslag, och han var även lagledare när föreningen tog sitt fjärde SM-guld 1934/35, vilket placerar Valdus i en ganska liten skara profiler som vunnit SM-guld med IFK Göteborg både som spelare och ledare.

Ett stående skämt i medlemstidningen Göteborgs-Kamraten var att han lyckats hitta en fruga, Rosa, som var kortare än vad han själv var - även om det innebar att hon var så liten att hon ibland inte syntes, till exempel "upptäcker" man först på morgonen när man anlänt till en långväga bortamatch att Rosa också varit med på tåget.

Valdus Lund var född på samma dag som Ceve Linde, om än fem år senare. De var båda banktjänstemän och långvariga medlemmar i Kamraterna, så det föll sig därför naturligt att de ibland firade tillsammans - även om Valdus senare sadlade om och började jobba för Tipstjänst. Med anledning av deras 25- resepektive 30-årsdag skrev man därför i medlemstidningen Göteborgs-Kamraten att de två ställde till med "en bättre baluns" på Grand Hotel söndagen den 4 april 1920 - med början på lördagsaftonen. På denna fest förärades han av sina kamrater en dikt som återges i sin helhet längst ner i denna artikel.

I samband med sin 50-årsdag berättade Gobben att efter en mycket överraskande seger mot ett svårt motstånd, i en match där Gobben spelat en nyckelroll, stack Anton Johansson till honom en hundralapp efter matchen. I det strikta amarörreglemente som gällde i Sverige för fotbollen visste inte Valdus om han vågade ta emot den, men efter den första överraskningen släppt tog han glatt emot den. Eftersom Sveriges fotboll hade samma amatörstatus när Gobben berättade om hundralappen, 1945, blev hans uppgifter hett material på sportsidorna. Anton Johansson väcktes av reportrar som alla undrade om detta verkligen kunde stämma. Johansson dementerade å det bestämdaste och menade att detta var det värsta han hört och antydde att Gobben haft ett horn i sidan till honom sedan incidenten i Berlin så många år tidigare - och passade även på att lufta sitt Göteborgshat genom att hänga ut den tidigare Blåvittspelaren Erik Eiserman som ett särskilt svart får i landslagssammanhang som han kastat ut från en landslagssamling 1924, och påminde även pressen om att Gobben en gång diskats en period i samband med proffsbråket efter Olympiaden i Amsterdam 1920 för att ha lämnat osanna uppgifter och menade att Gobben tydligen inte blivit mer sanningsenlig med åren.

Vid sin död 1962 hyllades han av en samlad journalistkår som en av Göteborgs och Sveriges mest legendariska fotbollsspelare någonsin och ansågs fortfarande på 60-talet ha varit en av de främsta försvararna som representerat Sverige. Själv menade han på att han aldrig skulle haft en chans att försvara mot spelare som Gunnar Nordahl och Gunnar Gren. "Där skulle man inte ha stora chanser att sätta in någon stopp-stöt", lät han meddela när journalisterna ringde lagom till hans 50-årsdag.

Gobbens hustru Rosa dog redan 1950, när hon var 52 år, och efter det försvann Valdus från rampljuset och uttalade sig inte fler gånger i media och 1962, när han var 67 år gammal, tog IFK Göteborgs minsta försvarsbjässe sitt sista andetag.

Kamraternas dikt till Valdus Lund på hans 25-årsdag

Vet Ni vem som nyss fyllt sina tjugofem?
Jo "Gobben" Lund som ses med samma kläm
uti vårt lag på sina korta ben
för fienden gör stopp och visar sen
var läderbiten helst skall vara
långt från "kulörens" mål, ty då är ingen fara.
När Henning luras, tänk det händer,
då finns du där och visar tänder
ej mer behövs för fienden skall fly sin kosa
och Henning han fick ris, du fick "Rosa".
Det hänt en gång att Konrad missade en lyra
och du var där och räddade på alla fyra
och "Kille Kill" han skrek med stämma glad
Nu Valdus gjort en glänsande bravad
När forwards sköto och ej kunde hitta hålet
då du blev vred och gjorde själv det bästa målet
så danske målman vit om kinden
blott kunde skylla på den starka vinden.

Från oss kamrater på din högtidsdag

Läs mer

Match 5000
Den ryske undersåten
Danskdödaren
Den okände grundaren
Kuppmakaren Carl Ekman
Blåvitts första tränare dog i Förintelsen
Den förste supportern
Blåvite Ove blev förste svensk i NFL
Den blåvite backhopparen
Dubble SM-guldvinnaren och slagskämpen som tog bandyn till Värmland
I begynnelsen var Säwa
Timmar från Allsvenskan
Alstams död chockade Kamraterna
Kairo och pingvinerna
Olycksfågeln Erik Hjelm
Fäder och söner
Utespelare som stått i mål för IFK Göteborg
Blåvita bröder