Den blåvite backhopparen
Erik "Diman" Lindström i B-landslaget 1939, tillsammans med blåvita Olle Hultfeldt i mitten bredvid sig och Gunnar Gren längst till vänster.

Den blåvite backhopparen

Biografi 1938 öppnade IFK Göteborg "Norrlandsfönstret" för första gången i göteborgsk fotboll, 26 år innan GIF Sundsvall 1964 öppnade det "på riktigt" genom att kvala sig till Allsvenskan. In genom det öppna fönstret klev - backhopparen Erik "Diman" Lindström.

Jens Hallberg

2020-05-23 09:00

Genom åren har många aktiva i IFK Göteborg dubblerat i vintersporte, både inom föreningen och utanför. Tidigt var bandy det vanligaste, och föreningens bandysektion nådde ganska fina resultat runt decennieskiftet 1910/20. Senare var det handboll som gällde, och även ishockey där spelare som Ronald "Sura-Pelle" Pettersson är utmärkande. Frågan är dock om inte Erik "Diman" Lindström är helt ensam om att vara både en framstående fotbollsspelare och backhoppare. Bland alla de som spelat fotboll för IFK Göteborg är han definitivt det.

Erik föddes i Örnsköldsvik 1918 och började där så småningom både spela fotboll och syssla med backhoppning för IF Friska Viljor. Redan under skoltiden fick han sitt smeknamn "Diman", men enligt en av de tänkbara historierna om hur det uppkom hade det inget att göra med dimma (och de svårigheter den innebär för backhoppare) som man kanske kan tro, utan på Eriks färdigheter i det tyska språket. Eller kanske snarare brist på färdigheter, då han, när han skulle översätta "mannen" till tyska, satte den feminina bestämda artikeln "die" framför "mann", något klasskamraterna gick igång på.

Som 20-åring var han med i VM i Lahtis 1938 och tog där en tjugoförstaplats, och senare det året förvånande han den svenska fotbollspubliken genom att kliva ut på Gamla Ullevi i säsogens sista match, en vänskapsmatch mot lokalrivalerna Örgryte, som centerforward för IFK Göteborg. I matchen visade han prov på sina kvaliteter och när matchen var över hade han inte bara med sitt mål sett till att IFK Göteborg tog sin 66:e seger mot Örgryte utan även övertygat en samlad presskår om att han var Sveriges näste storstjärna och omedelbart förtjänade en landslagsplats. Bland andra så blev blåvittlegendaren Carl "Ceve" Linde så imponerad över Dimans insats i matchen mot ÖIS att han tvärsäkert uttryckte att Sverige hade sin nye center klar. Riktigt så snabbt gick det dock inte, men redan nästa år togs han ut till B-landslaget efter att ha imponerat i "Pressens lag", ett lag med spelare som inte tagits ut till landslaget, men som sportjournalistkåren tyckte förtjänade en plats. Under pågående världskrig var det svårt för landslaget att få motståndare, och då spelades ett antal "pressmatcher", där Erik imponerade i den första.

Han beskrevs av den samtida pressen som den förste norrlänningen att spela fotboll för ett göteborgslag, vilket byggde upp hans rykte än mer, men som samtidigt var en sanning med viss modifikation då den Luleåfödde ÖIS:aren Robert Zander cirka 20 år innan "Diman" äntrade scenen hade gjort sig ett namn som pålitlig landslagsmålvakt - men han hade å andra sidan redan i tidig ålder lämnat de norra breddgraderna för Uddevalla och senare Göteborg.

Värvningsförsöken misslyckades

IFK Göteborg gjorde vad man kunde för att värva den talangfulle anfallaren, men medlen för att locka till sig en spelare bosatt långt ifrån Göteborg var på den tiden mycket små, och de hårda amatörreglerna svåra att kringgå. Dragkampen involverade ett flertal lag, både AIK och inte minst Sandviken som sedan länge försökt knyta till sig Lindström. Ceve försökte förhandla med Friska Viljor och lade fram ett förslag på lösning som innebar att Lindström på vintrarna skulle syssla med backhoppning för Friska Vilkors räkning, och tillbringa resten av året i Göteborg med Kamraterna. En relativt omständlig "lösning", men visar om inte annat hur långt man var beredda att sträcka sig för att få den målfarlige backhopparens namnteckning på spelarlicensen.

Även Djurgården försökte knyta till sig "Diman" och spåddes av pressen också lyckas med detta då han hade en släkting i Djurgårdens styrelse, men inte heller de lyckades fånga i norrlänningen som istället, efter en liten period i Åtvidaberg, valde att satsa i huvudsak på backhoppningen. En satsning som bar frukt då den ledde fram till SM-guld 1940, 1943, 1944 och 1945, samt en framstående plats i Sveriges OS-trupp 1948.

Även efter den aktiva karriären, när han istället ägnade huvudparten av sin tid åt sin roll som tjänsteman på firman Hägglund och Söner, hände det att han tog fram skidorna och anmälde sig för skidtävlingar. I dessa klarade han sig hyfsat, mycket beroende på sin omfattande rutin och säkerhet då träningen nästan helt upphört. Vid sidan av arbetet verkade han som ledare i Friska Viljor när han 1955, efter en kort tids allvarlig blodsjukdom avled, endast 37 år gammal. Idag är han, möjligtvis utanför backhoppningskretsar, mer eller mindre förpassad till glömskans land, något fotbollshistorikern Martin Alsiö kommer råda bot på med boken "Stjärnor som aldrig tänds (slocknar inte)", en biografi om Erik som släpps i höst.

Läs mer

Fäder och söner
Blåvitts första tränare dog i Förintelsen
Den förste supportern
Blåvite Ove blev förste svensk i NFL
Den blåvite backhopparen
Dubble SM-guldvinnaren och slagskämpen som tog bandyn till Värmland
I begynnelsen var Säwa
Timmar från Allsvenskan
Alstams död chockade Kamraterna
Kairo och pingvinerna
Olycksfågeln Erik Hjelm
Utespelare som stått i mål för IFK Göteborg
Blåvita bröder