Sju år från grunden

AIK och Malmö FF startade damlag 1970, samma år som IFK Göteborgs herrlag åkte ur Allsvenskan. För Blåvitt tog det sex säsonger att komma tillbaka, och under den tiden kom ingen damfotboll i gång. Gais startade sitt lag 1971 och var några år senare nära att få Kamratgården som hemmaplan. I maj 1974 berättade Arbetet att nästan alla lagets hemmamatcher skulle spelas där, så att spelarna slapp de grusplaner de annars fick hålla till på. Idrottsnämnden satte stopp för arrangemanget med hänvisning till att Gais inte fick ha två hemmaarenor.

År 1987 förklarade Gunder Bengtsson i GT att ”tjejer skall inte spela fotboll” och fick flera av landets mest profilerade damspelare emot sig. Den blåvite tränaren uttryckte sig senare mindre kategoriskt, men farhågorna om skaderiskerna stod han fast vid. Vid det laget hade Jitex sedan länge gjort Göteborg till en framgångsrik damfotbollsstad, och 1988 startade den gemensamma Damallsvenskan.

I en undersökning som GP redovisade 1995 hade fyra av tio kvinnor ett favoritlag, och av dessa höll hela 80 procent på IFK Göteborg. Undersökningen gällde lagtillhörighet och sade inget om intresset för ett eget damlag. Någon sådan verksamhet startades inte heller under resten av 1990-talet.

Med styrelsens godkännande förberedde akademin under 2006 verksamhet för sex- och sjuåringar, och den 26 augusti 2007 kom träningarna i gång på Heden för flickor födda 2000 och 2001. Efter hand tillkom yngre årskullar.

Våren 2016 började tiden i föreningen rinna ut för de äldsta, som nu skulle fylla 16 år och nå åldersgränsen för flickfotbollen. Pojkarna kunde fortsätta genom akademin med A-laget som mål, medan flickorna förväntades hitta en annan klubb. Frågan togs upp på årsmötet, och senare under året beslutade styrelsen att låta flickverksamheten fortsätta till 19 års ålder, förutsatt att det fanns spelare och ledare.

Ordföranden Frank Andersson förklarade för GT hösten 2016 att IFK Göteborg hellre ville utbilda spelare åt Kopparbergs/Göteborg FC. För Göteborg FC:s sportchef Lasse Svensson gav samarbetet bättre kontakt med traktens talanger och möjlighet att ta hjälp av IFK:s ledare, medan de blåvita ungdomarna kunde få matcher på högre nivå. Fyra till sex IFK-spelare ingick i Göteborg FC:s F19-trupp och flera hade tränat med A-laget, uppgav akademichefen Jonas Olsson för ETC Göteborg i juni 2017.

En av dem var Evelyn Ijeh, som hade kommit till IFK Göteborg som tioåring och spelat i F01-laget. Hennes pappa Peter Ijeh hade tidigare spelat i föreningens herrlag. Under 2017 började hon spela i Göteborg FC:s F19 och inför 2018 gick hon över helt.

När Sportbladet träffade henne i november samma år mindes hon vintrarna då pojkarna hade fått träna inne i Prioritet Serneke Arena medan flickorna tränade utomhus. Pojkarna hade dessutom haft bättre omklädningsrum och tvättservice, även om skillnaderna på senare tid hade minskat och flickorna fått egna utrymmen i arenan, något hon också var noga med att framhålla.

Ijeh trivdes själv i Göteborg FC och tyckte att hon utvecklades väl där, men önskade att hennes gamla förening startade ett A-lag. Som hon uttryckte det: ”Alla får ju inte chansen att ta klivet upp till Kopparberg.”

Inför årsmötet 2018 lämnade Sofia Bohlin och Sebastian Stenman in en motion om att utreda möjligheten till ett damseniorlag. De ville ge akademins flickor en fortsättning i föreningen, men varnade också för att en förhastad start kunde skada satsningen på längre sikt. Årsmötet stödde förslaget, och en arbetsgrupp fick undersöka vad det skulle innebära att börja längst ned i seriesystemet jämfört med att gå samman med en förening högre upp.

Den 11 mars 2019 fattade årsmötet ett enhälligt principbeslut om att IFK Göteborg skulle ha ett damseniorlag, medan arbetsgruppen fick mer tid med frågorna om hur och när. Flickorna hade själva tillfrågats och verkligen velat ha ett A-lag att fortsätta i, berättade Jonas Olsson för Aftonbladet. Pia Sundhage välkomnade att ännu en stor förening satsade på damfotboll, och SVT:s Frida Östberg var också positiv, även om hon undrade varför det hade tagit så lång tid.

På årsmötet argumenterade också Kent Olsson för att IFK skulle börja med sina egna akademispelare och låta dem ta laget upp genom serierna. Som förebild pekade han på hur BK Häcken hade byggt upp sitt damlag.

När seniorlaget började spela 2020 hade både Ijeh och de övriga spelarna födda 2000 och 2001 lämnat föreningen. Två spelare i den nya truppen var födda 2002 och resten 2004–2006.

För att förstå det egna vägvalet behöver vi gå tillbaka till 2003, då IFK Göteborg hade kunnat få en damsektion genom ett samgående med dåvarande Landvetter, som skulle bli Kopparbergs/Göteborg FC. I Svenska Dagbladet den 11 december berättade föreningens ordförande Bengt Johansson att föreningen ville ingå i en allsvensk herrklubb. IFK Göteborg låg närmast till hands, även om Örgryte också fanns med bland alternativen, och klubbdirektören Mats Persson var positiv till en damsektion, om de kunde få det praktiska att fungera.

På årsmötet 2004 fick styrelsen mandat att undersöka förutsättningarna och bilda en damsektion om de sportsliga och ekonomiska villkoren fanns. Något seniorlag bildades inte.

Under 2018 kontaktades IFK Göteborg av Kopparbergs/Göteborg FC:s huvudfinansiär Peter Bronsman, och enligt dåvarande sportchefen Mats Gren hade parterna hunnit ganska långt. När Sydsvenskan frågade honom om samtalen 2021 berättade han att de hade träffats flera gånger innan Blåvitt till slut tackat nej.

Vintern 2020/21 tog BK Häcken över Kopparbergs/Göteborg FC, som just blivit svenska mästare. Mästarlaget blev Häckens nya A-lag, medan det damlag klubben själv hade byggt upp blev utvecklingslag.

För många blåvita supportrar var det självklart att en förening skulle börja längst ned, men John Fhager varnade i en debattartikel på SvenskaFans i januari 2021 för att utan vidare föra över herrfotbollens synsätt till damfotbollen. Själv såg han som herrsupporter övertaganden och hopp i seriesystemet som ett svek mot rättvis tävlan, men frågade sig om det också var det synsätt som gav damspelarna bäst möjlighet att satsa.

Journalisten Johan Rydén pekade i en intervju med samma sajt på att en plats i Elitettan kunde innebära kostnader som skrämde en damförening, utan de större intäkter som elitfotboll gav på herrsidan. Han ville se ekonomiskt starkare klubbar som kunde ge spelarna trygghet. IFK Göteborgs flickverksamhet berömde han, och han tyckte att det var rimligare att börja med de egna ungdomarna än att värva ihop ett överlägset seniorlag för division 4.

På det extra årsmötet den 18 november 2019 antogs enhälligt styrelsens förslag att börja i division 4 och bygga laget kring de egna akademispelarna, med ambitionen att nå högsta serien inom sju år. Att ta över en etablerad verksamhet hade kunnat gå fortare, men innebar också större ekonomisk osäkerhet, och föreningens ekonomi och organisation vägdes in tillsammans med de sportsliga ambitionerna.

Dagen efter anmäldes laget till division 4. Akademispelarna skulle bilda stommen under lång tid, betonade Jonas Olsson när han presenterade verksamheten i december, och det var inte aktuellt att värva äldre spelare. Samarbetet med Göteborg FC hade avslutats.

Damlaget hörde till akademin, och samma trupp skulle spela både seniorfotboll och F17-SM. Peter Svanström räknade i december 2019 med ungefär en match var tredje dag under den kommande säsongen och såg en möjlighet att fördela speltiden på många spelare. Fotbollen behövde också gå ihop med gymnasieval, ungdomslandslag och återhämtning.

Cristian Loayza ville vinna allt laget ställde upp i, men betonade att spelarna fortfarande var i början av sin utveckling och att resultaten inte fick gå ut över den.

Enligt beslutet från det extra årsmötet skulle damlaget efter uppstarten flyttas till en egen förening inom IFK Göteborgs allians, senast den 1 januari 2022. Tanken var alltså att det skulle finnas två fotbollsföreningar under samma namn, något en grupp medlemmar vände sig emot inför årsmötet 2021. De ville häva beslutet och efterlyste ett ordentligt underlag för varför en förening för alla behövde delas efter kön.

En annan motion ville skjuta upp beslutet tills det var klarlagt hur en fristående förening kunde finansiera laget, rekrytera spelare och arbeta på längre sikt. Motionären påminde om att spelarna var ungdomar, även om de deltog i en seniorserie.

Också styrelsen hade kommit fram till att verksamheten borde hållas ihop, av ekonomiska och organisatoriska skäl och med hänsyn till sponsorerna. Den 15 mars 2021 beslutade årsmötet därför att damlaget skulle bli kvar i IFK Göteborg Fotboll.

Filippa Hopkins var för sin del tacksam över att just de hade fått förtroendet. När hon sommaren 2022 jämförde med Malmö FF:s mer omfattande spelarrekrytering i en intervju med GP, var det möjligheten att själv få vara med i IFK Göteborgs första damlag hon värdesatte.

Malva Larsson och Filippa Hopkins var båda 15 år när damlaget presenterades i december 2019, och lagkaptenen och anfallaren hade svårt att ta in att just deras lag skulle bli föreningens första. Hopkins tyckte att satsningen borde ha kommit långt tidigare, och Larsson hade läst supportrarnas positiva kommentarer och börjat fundera på hur många som skulle komma när de väl började spela.

Svanström hade dessutom döttrarna Isabella och Victoria i laget, och familjen hade flyttat från Kode till Utby för att komma närmare fotbollen. När Peter skulle köpa parhuset ringde han mäklaren i halvtid och skrev på kontraktet dagen efter, berättade han senare för GP. Döttrarna kunde sedan ta sig till träningarna själva. I truppen fanns också tvillingarna Alicia och Ashley-Ann Hellström.

Vid herrarnas öppna januariträning 2020 blev det ingen gemensam presentation, eftersom klubbdirektören Max Markusson ville ge dem tid att växa in i seniorrollen. Sportchefen Kennet Andersson påminde om att det var föreningens ungdomar som nu skulle spela seniorfotboll, och Hopkins hade redan i december talat om förväntningarna som följde med att representera IFK Göteborg.

Den 20 februari skrev Isabella Svanström, också hon 15 år, på det första treårskontraktet av sitt slag på damsidan, enligt föreningen med samma typ av villkor som unga herrspelare tidigare fått.

Den första matchen bokades med två dagars varsel. Planen hade varit att möta Vänersborg söndagen den 1 mars, men på torsdagen hörde IK Virgo från division 3 av sig och frågade om det gick att spela redan på lördagen.

Det planerade träningspasset byttes därför mot en premiär på Heden 2 den 29 februari, i regn, kyla och blåst. Efter en kvart ledde Virgo, men sedan gjorde Victoria Svanström IFK Göteborgs första mål och ytterligare tre innan matchen var färdigspelad. Hopkins och Ida Landberg, dotter till den tidigare blåvita spelaren Stefan Landberg, gjorde tre mål var i 12–2-segern, där alla 16 spelarna fick minst en halvtimme på planen. Loayza var framför allt nöjd med hur de hade hanterat det fysiska spelet mot vuxna motståndare; hans yngsta spelare var 14 år.

När Blåvitt besegrade Tölö IF den 31 mars var startelvans snittålder 15,4 år, ett rekord som fortfarande stod sig hösten 2026.

De stora ligorna hade stängt under pandemin, och spelbolagen hade börjat intressera sig för de svenska matcher som fortfarande genomfördes. Enligt Norra Halland erbjöd tolv bolag spel på mötet med Tölö, trots att samtliga IFK-spelare var under 18 år och fyra bara 14. Tölös tränare Matilda Bergstrand fick veta det en halvtimme före avspark och trodde först att det var ett skämt. Matchen spelades utan publik, och Svenska fotbollförbundet uppgav senare för Sveriges Radio att information om matcherna hade skickats till Spelinspektionen.

Seriespelet sköts upp, och på Kviberg fortsatte en allt längre försäsong med fem träningar i veckan. Loayza arbetade med presspelet och ledarna försökte hålla motivationen uppe med tävlingsmoment. Malva Larsson såg värdet i den extra tiden att förbereda sig och bygga laget. Johanna Lundberg berättade för GP inför premiären att träningstempot visserligen var bra, men att hon saknade själva tävlingen.

Först den 24 juni blev det av, mot Ösets BK i Prioritet Serneke Arena som var lagets hemmaplan under året. I omklädningsrummet hade spelarna varit allvarligare och mer nervösa än vanligt, enligt Svanström, men när de väl kom ut skulle de hålla fast vid det korta passningsspel de hade tränat på hela våren. Hopkins, som hunnit oroa sig över målmissar på Vapiano, gjorde det första tävlingsmålet i den 23:e minuten och ytterligare två i en match som slutade 6–0. Supportrarna fick på grund av publikrestriktionerna följa premiären på avstånd.

I slutet av juni räknade Svanström till fyra matcher på bara några dagar för gruppen som spelade både seniorfotboll och F17, och inför juliuppehållet hoppades han att spelarna skulle göra något annat med familj och vänner. De behövde också sommarlov.

Den första tävlingsförlusten kom mot Lerums B-lag med 2–3, men i nästa omgång vann Blåvitt borta mot Jonsered med hela 23–0. Victoria Svanström gjorde sju mål och Hopkins fem, mot ett hemmalag som enligt GP hade fått en spelare skadad efter fyra minuter och därefter spelat med tio, utan ersättare att sätta in.

Till höstens möte med Örgryte kom supportrar med sång och bengaler, även om de fick hålla sig utanför staketet. Malva Larsson mindes i GP sommaren därpå hur chockade spelarna hade blivit av uppmärksamheten; efter hand hade de vant sig mer vid att även andra än de närmaste följde laget.

När de nio seriematcherna var färdigspelade hade IFK Göteborg vunnit sju, förlorat två och blivit tvåa, vilket räckte till direktuppflyttning till division 3.

Många av spelarna hade dessutom en SM-final att spela med F17-laget på hemmaplan. Motståndaren Umeå IK hade vunnit samtliga matcher på vägen dit och tog också ledningen i finalen, men Thilda Gianello kvitterade och 1–1 stod sig genom ordinarie tid. I förlängningen avgjorde Monica Jusu Bah med två mål, och Blåvitt fick nöja sig med silver.

Loayza var besviken efteråt, men påminde om att målet egentligen hade varit att nå final först året därpå och att nästan alla hans spelare var underåriga i F17-klassen. Han trodde att de skulle kunna vara nöjda med säsongen när besvikelsen lagt sig.

Den 21 december presenterades planerna för nästa år, med spel i division 3 för truppen som under premiärsäsongen helt hade bestått av egna akademispelare. Tränarstaben var redan klar.

Peter Svanström fick ett större ansvar för dam- och flickverksamheten samt för akademins externa verksamheter, som skulle ge föreningen nya intäkter. I damlagsutskottet diskuterades också årskort och en möjlig flytt av hemmamatcherna till Valhalla.

Mimmi Bauréus kom från Kullavik till IFK Göteborgs juniorlag inför 2019 och fick på ganska kort tid vänja sig vid både seniorfotboll och förväntningar på uppflyttning. När hon blickade tillbaka i klubbens intervju våren 2021 tyckte hon att mediernas uppmärksamhet hade varit nyttig, liksom stödet runt laget.

Inför den andra seniorsäsongen fick hon och de andra sällskap av Märta Ringqvist från Skoftebyn och Jenny Helgesson från Onsala, medan akademispelarna från premiäråret fortfarande utgjorde stommen.

Under den andra vintern hade pandemirestriktionerna ofta begränsat träningarna till fyra mot fyra, och först när inomhusplanen blev tillgänglig igen kunde tränarna arbeta mer med lagdelarna och det organiserade försvarsspelet. I februari väntade de fortfarande på elvamannaspel och träningsmatcher.

När det blev hemmapremiär i division 3 mot Torslanda i augusti fick publiken i alla fall komma in på läktaren, med anvisade sittplatser och avstånd mellan åskådarna. För den som stannade hemma fanns BlåvittPlay.

Supporterklubben Änglarna hade då redan tagit ett eget steg in i satsningen. Ett treårigt partnerskap, presenterat i juni, gav IFK Göteborg totalt 100 000 kronor och Änglarna en plats på matchtröjans högra ärm. Ordföranden John Pettersson beskrev det som självklart att följa laget från starten. Han påminde om supportrarnas dröm att få sitt namn på klubbens tröja: ”Nu kan vi med stolthet säga att den blåvita tröjan ska bära alla änglars namn.”

I division 3 Göteborg B vann IFK Göteborg samtliga åtta matcher med 66–4 i målskillnad, men för att ta sig upp behövde laget kvala mot Örgryte, som hade varit för svårt året före. I första mötet på Valhalla den 25 oktober var ÖIS hemmalag och ledde med 4–1 när bara några minuter återstod, innan Thilda Gianello reducerade och Novalie Jensen gjorde 4–3. På tilläggstid kom sedan Jenny Helgessons kvittering efter en frispark och trängsel i straffområdet.

I returen den 3 november hann Örgryte ta en ny tvåmålsledning, 3–1 i andra halvlek, innan Malva Larsson lämnade backlinjen och reducerade med ett långskott. I slutminuterna tog sig Victoria Svanström igenom och kvitterade till 3–3, vilket gav 7–7 sammanlagt och skickade IFK Göteborg till division 2 på fler bortamål. Båda matcherna hade spelats på Valhalla.

Till det första mötet kom 1 062 åskådare och till returen 2 027, sammanlagt 3 089 vid de båda kvalmatcherna. Victoria Svanström talade efteråt om hur mycket de hade velat ge tillbaka för stödet. Några dagar senare, när laget samlades på Kamratgården för lunch, medaljer och tacktal, beskrev Malva Larsson fortfarande känslan som en chock.

Returen hade spelats på onsdagen och redan på söndagen väntade SM-semifinal med F17, till stor del med samma trupp. Där blev det förlust mot Södra Sandby med 2–3 efter förlängning.

Peter Svanström ville knappt tänka på vad som hade hänt om också seniorkvalet hade gått fel. Då hade de behövt börja om på många plan, förklarade han för Expressen, med spelare som tränade fem pass i veckan med laget och tre med skolan och hade bestämt sig för att försöka göra karriär. Håkan Mild hoppades att de flesta skulle stanna och ville ge dem bästa möjliga förutsättningar för det.

Den 11 november stod det för övrigt klart att även Örgryte fick spela i division 2, sedan det uppstått en vakans.

År 2022 började med en frusen plan på Kviberg och en hastig flytt av träningsmatchen mot Varbergs BoIS till Prioritet Serneke Arena den 22 januari. Där vann Blåvitt med 15–1 utan publik, eftersom arbetet med coronapass och inpassering hade blivit för stort att ordna med så kort varsel för en träningsmatch.

Den 13 augusti blev Hopkins först i damlaget med hundra A-lagsmål, när hon nickade in Johanna Lundbergs inlägg mot Lerum på Valhalla i en match som slutade 5–0.

Mot Zenith den 27 augusti hade Hopkins och Ebba Fjordskär ordnat en 3–1-ledning när Malva Larsson fick sin andra varning i den 85:e minuten. Fyra minuter senare reducerade Sara Baldebo till 3–2, men Blåvitt höll undan.

Två veckor senare, borta mot Eriksberg den 10 september, kunde seriesegern säkras. Ledningsmålet dröjde till den 69:e minuten, då Leia Molund spelade fram Hopkins. Molund assisterade även till Isabella Svanströms 2–0 innan Larsson fastställde 3–0, och med fyra omgångar kvar var förstaplatsen klar. För att bli uppflyttat behövde laget vinna ett kval.

I sista serieomgången mot Sävedalen fick även målvakten Johanna Henriksson göra mål, på en straff som laget enligt Svanström hade pratat om att låta henne slå. Segern med 4–1 innebar att Blåvitt hade vunnit alla 22 seriematcher.

Den 15 oktober reste laget och de medföljande supportrarna till Rösvallen i Åmål för att möta IF Viken. Hemmalaget försvarade sig lågt och stängde ytorna, men i den 43:e minuten hittade Hopkins rätt efter förarbete av Holmberg och i den 64:e minuten gjorde Alicia Hellström 2–0. Svanström var nöjd med resultatet, men tyckte att det låga tempot hade fått laget ur rytmen.

I returen på Valhalla den 23 oktober, inför 1 529 åskådare, nickade Hopkins in 1–0 och Fjordskär gjorde 2–0 på kontring.

Därmed var IFK Göteborg klart för division 1 efter 4–0 sammanlagt, och årets samtliga 32 matcher hade slutat med seger: åtta träningsmatcher, 22 i serien och två i kvalet. En av segrarna, 3–0 mot Alingsås KIK, kom på walkover.

Svanströms omdöme till klubbens kanal efter returen var ändå ganska strängt mot de föregående 31: ”Det här är första gången på hela året som jag är riktigt nöjd.”

Novalie Jensen hade också lånats ut under sommaren 2022, till Häckens division 1-lag, och gick därefter vidare till den damallsvenska föreningen BK Häcken FF.

Inför 2023 följde Alexandra Larsson till Häcken; det svåraste med flytten var att lämna vännerna i Blåvitt, berättade hon för GP i februari.

IFK Göteborg hade flyttats upp en division om året och skulle nu spela i division 1. Flera spelare hade redan fått möjligheten att pröva högre nivåer, och Hopkins hade under sommaren 2022 sagt att hon på längre sikt kunde behöva göra detsamma. Det fanns en svårighet i att bygga laget kring de egna ungdomarna: spelarna kunde bli redo för högre divisioner innan laget hade hunnit dit.

När IFK Göteborg kom till division 1 år 2023 hade sex grupper med tolv lag blivit tre med fjorton, och seriesegraren gick nu direkt till Elitettan. Den samlade tredjenivån bjöd därmed på betydligt hårdare konkurrens än den Blåvitt dittills hade mött, och i GP:s förhandstips den 6 april var Malmö FF klar favorit.

Hopkins trodde på IFK Göteborg som seriesegrare. Truppen var stark och väl förberedd, ansåg hon, men hon varnade för att varje sämre insats skulle straffa sig och att laget behövde förbereda varje omgång som en kvalmatch.

Alicia och Ashley-Ann Hellström hoppades framför allt på mycket folk mot Malmö; sedan uppmärksamheten i division 3 hade de hunnit bli tryggare med att spela inför publik.

Premiären den 8 april blev ett möte mellan två föreningar som hade börjat i division 4 samma år, men med ganska olika spelartrupper. Malmö FF hade avvisat ett samgående med LB07, men efter en öppen provträning i december 2019 presenterat elva spelare från division 1-klubben Dösjöbro IF och ytterligare två nyförvärv som redan skrivit på för Dösjöbro. Även tränaren Fredrik Jahnfors gick till Malmö.

MFF:s vd Niclas Carlnén förnekade att avsikten varit att ta ett färdigt lag, men för Dösjöbro blev resultatet att seniortruppen försvann och verksamheten fick byggas om kring juniorer. När klubben i februari 2020 erbjöds en plats i Elitettan tackade den nej, eftersom truppen inte räckte till för nivån. Laget slutade sedan sist i division 1, och den 10 februari 2021 meddelade Dösjöbro att damlaget lades ned sedan flera av de kvarvarande spelarna också lämnat efter nedflyttningen.

Till premiären på Valhalla kom 1 054 personer, med blåvita och himmelsblå supportrar på samma ståplatsläktare och halsdukar höjda till ”Snart skiner Poseidon” före avspark.

På huvudläktaren satt Lasse Svensson, som hade följt Blåvitt i 70 år och nu såg sin fjärde IFK-match den veckan. ”Det är det jag lever för”, sade han till Aftonbladet. Högst upp på ståplats berättade supportern David Svensson om glädjen i att följa damlaget genom divisionerna.

Peter Svanström blickade redan mot ett framtida SM-guld. ”Det är den ultimata målsättningen, och jag hoppas att några av våra originalspelare är med och lyfter bucklan”, sade han till tidningen.

Den här dagen började också bra för två av dem, när Hopkins spelade fram Isabella Svanström till ledningsmålet, men Malmö vände och vann med 3–1. Efteråt satt Malva Larsson kvar på planen med tårar på kinderna och tröstades av Peter Svanström, medan supportrarna fortsatte sjunga. Hopkins var besviken över att de inte kunnat ge publiken en seger och tyckte att det var slarvet i uppspelen som hade avgjort matchen.

I början av augusti provtränade Isabella och Victoria Svanström med AC Milans A-lag, där tempot, fysiken och värmen tog så mycket på krafterna att de efter det första passet mest stannade på hotellrummet och sov, enligt Isabellas berättelse i GP.

Någon vecka senare provtränade Hopkins med Bayern München, där hon fick känna på kravet att arbeta fullt genom hela passet och pröva det proffsliv hon själv siktade på.

MFF vann alla 26 matcher och tog 78 poäng, medan IFK Göteborg blev tvåa på 54 och för första gången fick stanna kvar i samma division. Det var en stark placering för en nykomling, men någon tät slutstrid om seriesegern blev det aldrig.

I Svenska cupen hade laget tagit sig vidare efter 8–2 borta mot IK Gauthiod och 3–1 hemma mot Elitettanlaget Jitex den 23 augusti.

När Örgryte sedan besegrades med 6–1 den 2 november var Blåvitt klart för sitt första gruppspel, med damallsvenskt motstånd att vänta våren därpå.

Victoria Svanström gick till Växjö i Damallsvenskan, Hopkins lämnade efter fyra seniorsäsonger och också lagets första kapten Malva Larsson tackade för sig. I avskedsintervjun med klubben beskrev Hopkins det som vemodigt, men kände att det var dags för en ny utmaning.

På juldagen kom dessutom beskedet att Peter Svanström skulle bli sportchef efter årsskiftet, med ansvar för rekryteringar och långsiktig planering, medan en ny huvudtränare tog över det dagliga arbetet.

Tobias Birgersson tog över som huvudtränare inför 2024, på en halvtidstjänst som han kombinerade med arbetet som idrottslärare. Jörgen Ericson, som varit med om Göteborg FC:s SM-guld 2020, anslöt till staben tillsammans med fler ledare för bland annat fysisk träning och analys.

Rekryteringar, kontrakt, ekonomi och planering kunde inte i längden hänga på Peter Svanström, förklarade han i GP i januari.

I den filmade presentationen samma månad beskrev han också hur avgångarna hade vuxit fram under en längre tid: spelarna hade tagit studenten, treårskontrakten löpt ut och de som en gång bildat juniorlaget blivit vuxna och mer rörliga.

I januari talade Svanström om att vinna division 1 under 2024, bli minst trea i Elitettan 2025 och spela i Damallsvenskan 2026, då med förutsättningar att också stanna där.

I mars uppgav han för Fotbollskanalen att målet i verksamhetsplanen för 2024–2027 var damallsvenskt spel 2027. Utbildningen, organisationen och ekonomin behövde utvecklas i takt med laget.

På träningslägret i Spanien fick Blåvitt sitt första utländska motstånd, CE Europa från den spanska andraligan. Spelarbussen fastnade i trafiken till Barcelona och laget hann bara värma upp i fem minuter. Nicole Fallqvist lobbade in IFK Göteborgs enda mål i en match som slutade 1–4.

Efter Vittsjös 5–0-seger på Valhalla den 9 mars i cupens gruppspel berättade Linda Sällström och Hanna Ekengren om kvinnofientliga glåpord och verbala trakasserier från läktaren, och Sällström uppgav att hon hade bett domarna ingripa redan under matchen. Efter slutsignalen gick hon fram till den blåvita klacken och tog tag i en flagga som hon sade hade viftats i ansiktet på henne. För SVT medgav hon dagen därpå att hon kunde ha varit lugnare, men stod fast vid att hon hade velat markera.

Håkan Mild hade inte själv hört glåporden, men tog avstånd från det spelarna beskrev och meddelade att klubben skulle utreda händelsen. I Fotbollskanalen invände en blåvitsupporter mot att stödet under matchen hamnat i skymundan, och sajten återgav också uppgifter om att personer som förolämpat spelarna hade blivit tillsagda. Sällström berättade i sin tur att hon fått stöd från blåvita supportrar. I april skrev hon för FIFPRO om risken att kränkningar normaliserades när stora herrföreningar förde med sig sin supporterkultur till damfotbollen.

De återstående gruppmatcherna slutade med 0–8 mot Linköping och 0–13 mot Rosengård, som behövde vinna stort för att ta gruppsegern och hade gjort sju mål redan i paus. De tvåsiffriga resultat som hade varit så vanliga under IFK Göteborgs första år kom nu från andra hållet.

Birgersson förklarade efteråt att han hade kunnat samla laget längre ned och försöka hålla nere siffrorna, men att spelarna skulle våga hålla fast vid sitt eget spel också mot så mycket bättre motstånd, som förberedelse inför serien.

Den 26 april lämnade han uppdraget, eftersom arbetet som idrottslärare inte gick att förena med kraven på tränarrollen. Uppgifterna fick fördelas mellan de kvarvarande ledarna, och Svanström behövde åter ta ansvar för träningen, bara fyra månader efter beskedet att han skulle koncentrera sig på sportchefsarbetet.

Den första halvan av serien gav 23 poäng och avslutades med förluster mot Häcken och Örby. Den 17 juli anslöt Marcus Lantz till tränarstaben. Han hade varit huvudtränare på både herr- och damsidan och kände redan till laget, medan Svanström tills vidare fortsatte som både huvudtränare och sportchef.

I juli resonerade Svanström med Fotbollskanalen om spelare som hade gått vidare, och tog Victoria Svanström och Emma Broddheimer som exempel på att utbildningen fungerade. Deras framgångar kunde också locka nya talanger till föreningen, men när IFK Göteborg själv kom närmare toppen skulle det bli svårare att släppa de bästa.

Efter sommaruppehållet följde elva raka seriesegrar, bland annat 8–0 mot Onsala, 5–0 mot Älmhult, 6–0 mot Trollhättan och i september 5–1 i toppmötet med Eskilsminne.

Inför den näst sista omgången stod Blåvitt och Häckens utvecklingslag på samma poäng, med IFK Göteborg överst på bättre målskillnad, och nu skulle de mötas på Valhalla.

Den 20 oktober kom 3 072 åskådare, damlagets dittills största hemmapublik, för att se matchen som kunde avgöra vem som tog platsen i Elitettan. Häckens kapten var Novalie Jensen, som hade lämnat Blåvitt för att få spela högre upp och nu återvände med det lag som Kent Olsson en gång hade lyft som förebild för IFK Göteborgs satsning.

Häcken hade mycket av bollen och Blåvitt hotade i omställningarna. Isabella Svanström gjorde 1–0, Bianca Hultbäck Nattland kvitterade och före paus nickade Elsa Blomgren in 2–1 till IFK Göteborg.

Direkt i andra halvlek hittade Amanda Edgren fram till Svanström, vars avslut gick via en försvarare till 3–1. Strax därefter träffade hon stolpen, nära sitt tredje mål för dagen.

I stället gjorde Häcken två snabba mål. Även med 3–3 hade Blåvitt förstaplatsen kvar på målskillnad och möjlighet att avgöra i slutomgången.

I den 88:e minuten nickade Hultbäck Nattland in sitt tredje mål. Häcken hade vänt till 4–3 och tagit över serieledningen.

I sista omgången behövde IFK Göteborg vinna borta mot Ljungskile och Häcken förlora hemma mot Rössö. Blåvitt gjorde sitt med 6–0, men på Hisingen blev det 9–0 till Häcken.

IFK Göteborg hade vunnit tolv av höstens tretton seriematcher, ett imponerande facit som ändå inte räckte för uppflyttning. För andra året i rad blev laget tvåa i division 1 och skulle få börja om på samma nivå 2025.

Den 29 november 2024 presenterades Marcus Lantz som huvudtränare med kontrakt till och med 2027. Han tyckte att revanschlusten i gruppen var stor, och med honom som ansvarig för laget kunde Peter Svanström återgå till sportchefsuppdraget.

Inför 2025 gick Isabella Svanström till Alingsås IF i Damallsvenskan. Med 123 matcher och 76 mål bakom sig lämnade hon Blåvitt som lagets mesta spelare.

Seriepremiären borta mot Zenith slutade med 5–0, och för Svanström var det en lättnad att vara i gång igen och höra supportrarnas sång. Blåvitt vann också de tre följande matcherna.

Maja Ragnewall, som hade tillkommit från Örby, pendlade till träningarna i Göteborg och ville arbeta kvar i Skene till slutet av juni innan hon bestämde sig för om hon skulle flytta och hitta ett nytt arbete.

I juli köpte Juventus loss 16-åriga Rona Krasniqi, som kommit från Utsikten strax före årsskiftet och främst spelat i F19, samtidigt som hon tränat med A-laget. Hon lämnade för Italien innan hon hade etablerat sig som seniorspelare i Blåvitt.

Samma sommar vann föreningen G18-klassen i Gothia Cup, efter mål av Elma Brkovic, Moa Svensson och Saga Lidström i finalen mot AG Caen Football på Gamla Ullevi den 19 juli, en match som slutade 3–0.

I serien hade de första 17 matcherna gett 16 segrar och en oavgjord när Värnamo kom till Valhalla den 23 augusti och vann med 2–1. Det blev årets enda serieförlust.

Redan i början av september hade Jesper Jansson och Svanström börjat planera för Elitettan, med studiebesök och arbete kring transfermarknaden, publiken och finansieringen, enligt Janssons intervju med Fotbollskanalen.

Den 20 september blev platsen klar utan att IFK Göteborg behövde spela, när Värnamo förlorade borta mot Zenith. Fyra egna seriematcher återstod, och efter två andraplatser var det nu Blåvitts tur att gå upp.

Borta mot Örby dagen därpå vann laget med 5–0 och firade tillsammans med de tillresta supportrarna. Svanström ville låta spelanalysen vänta och beskrev stunden med klacken som ”bara kärlek”. Spelarna hade också önskat sig en segerfest på Valhalla, vilket de fick den 27 september inför 808 åskådare mot Halmstads BK.

Molund vann skytteligan med 27 mål och gjorde 29 totalt när träningsmatcherna räknades in, och Lisa ”Mini” Johansson stod för ytterligare 21 seriemål.

Den 17 december meddelade klubben att åtta spelare lämnade och sju hade förlängt, däribland Lisa Hall, Melissa Davin och Parva Zarassi. Thilda Gianello och Felicia Holmberg tackade för sig efter flera år i laget.

Flera av dem som lämnade skulle fortsätta i andra klubbar, men för några var fotbollskarriären över. De hade valt att prioritera sina civila yrken, förklarade Svanström.

I mars 2026 berättade Svanström för Fotbollskanalen att IFK Göteborg hade tagit bort de interna resultatmålen. Spelarna skulle få återkoppling på sina prestationer och sin utveckling utan att vardagen styrdes av en bestämd tabellplacering, även om ambitionen fortfarande var att nå Damallsvenskan och etablera sig där.

Själv tyckte han att laget hade blivit kvar ett år för länge i division 1. När han fick frågan om när Blåvitt kunde mäta sig med Häckens damallsvenska lag såg han, förutsatt att alla delar föll på plats, inget som hindrade IFK Göteborg från att bli bäst i Sverige inom fem år. Akademin hade dock fått mer att arbeta med när avståndet till A-laget vuxit, och de yngre spelarna behövde utvecklas i motsvarande takt för att kunna ta plats bland seniorerna.

Damverksamheten skulle bära sina egna kostnader, även om kapitaltillskott kunde behövas, och lönerna låg enligt Svanström relativt lågt jämfört med några av konkurrenterna i Elitettan. Svanström framhöll också ledarteamet, analytikerna och det medicinska stödet som spelarna fick tillgång till. Många behövde kombinera fotbollen med arbete eller studier.

Träningarna började omkring fyra–halv fem på eftermiddagen, berättade Clara Leffler, som själv arbetade i föreningens hållbarhetsverksamhet, bland annat med Energikicken. Hon tyckte att förståelsen för fotbollen gjorde kombinationen lättare.

Spelare som kom till IFK Göteborg fick lära sig att hantera uppmärksamhet och förväntningar från läktarna, framhöll Svanström, som gärna såg mer rivalitet och tyckte att föreningarna behövde göra mer för att väcka intresse för sina matcher. Damfotbollen var för familjär, ansåg han, utan att för den skull önska sig aggressivitet och hat.

Victoria Svanström kom tillbaka på lån från Växjö efter två år i Damallsvenskan, och under våren anslöt Beata Kollmats, som varit lagkapten i Göteborg FC under Marcus Lantz och därefter spelat i Roma och Djurgården.

På försäsongen talade Parva Zarassi om att bli tydligare med positionerna och hjälpen till varandra utan boll, och om att snabbt vinna tillbaka den efter bolltapp för att kunna fortsätta anfalla.

Premiären den 28 mars slutade med 2–3 hemma mot Linköping, men sedan dröjde det länge till nästa serieförlust.

I Borås den 13 juni var sviten nära att ta slut mot ett Elfsborg som ledde inför 3 519 åskådare och ännu inte hade släppt in något mål i serien. På tilläggstid fick Lisa ”Mini” Johansson bollen utanför straffområdet och sköt in 1–1.

Under sensommaren vann Blåvitt fem raka seriematcher och ledde efter 17 omgångar serien på 40 poäng. I augusti anslöt Marika Bergman Lundin, och under hösten även Ema Paljevic, två spelare som förde med sig erfarenhet från elitfotbollen till nykomlingen.

Josan Semere Melake hade kommit till IFK Göteborg 2018, året före beslutet att bilda ett damseniorlag, och debuterat i A-laget 2023 innan hon var med och vann F17-SM året därpå. I Dagens Nyheter i september berättade hon vad det hade betytt att få ett eget A-lag att sikta mot. Hon beskrev tillkomsten som något nytt och revolutionerande i föreningen.

I samma reportage hoppades Kollmats att de stora föreningarnas damlag skulle göra det lättare för unga flickor att se en framtid i fotbollen och känna att de kunde ta plats. Den 18 september meddelade klubben att Kollmats väntade sitt andra barn i mars 2027 och inte skulle spela mer under året.

Klubbdirektören Nicklas Lauwell efterlyste i september besked om hemmaplanen, eftersom Valhalla skulle avvecklas, enligt staden tidigast 2028, medan den nya arenan i Kviberg låg längre bort i tiden. Heden diskuterades som en möjlig lösning däremellan, om anläggningen klarade kraven.

Efter 1–1 mot Jitex bröts sviten på 17 raka seriematcher utan förlust av KIF Örebro, som vann med 5–1. Hemmamötet med Elfsborg slutade också oavgjort, och Blåvitt hade tappat serieledningen.

I oktober vann Blåvitt tre raka matcher mot Alingsås, Örebro SK och Enskede. Den sista av dem, 2–0 på Valhalla den 24 oktober efter mål av Bergman Lundin och Paljevic, var damlagets 200:e match.

Vid sidan av toppstriden pågick ett ärende om KIF Örebros ekonomi. Svenska Fotbollförbundets disciplinnämnd hade den 13 oktober beslutat om 750 000 kronor i böter, eftersom föreningen enligt nämnden uppsåtligen vilselett licensnämnden. KIF Örebro bestred bedömningen och meddelade att beslutet skulle överklagas. Bötesärendet var skilt från prövningen av elitlicensen för 2027 och ändrade i sig inte vilka tabellplaceringar som gav uppflyttning.

Den 30 oktober meddelade IFK Göteborg att Lantz skulle vara frånvarande tills vidare av personliga skäl, och att akademitränaren Cristian Loayza tillfälligt tog över träning och match. Han hade följt den första akademigenerationen in i seniorfotbollen 2020 och fick nu återvända för att leda slutspurten i Elitettan.

Dagen därpå vann Blåvitt med 4–1 borta mot Häckens utvecklingslag och gick upp på andraplatsen, med två målgivande passningar av Bergman Lundin.

Den 2 november hade IFK Göteborg 54 poäng på 24 matcher, en poäng bakom Elfsborg och en före KIF Örebro. De två första lagen skulle gå direkt till Damallsvenskan, medan trean fick kvala mot tolvan i högsta serien. För Blåvitt återstod Gamla Upsala borta den 7 november och Umeå hemma den 14 november.

Inför bortamötet med Gamla Upsala trodde Svanström inte att satsningen 2028 skulle se annorlunda ut om uppflyttningen kom nu eller året därpå. I GP talade han samtidigt om hur mycket det betydde för honom att spelarna som hade stannat under alla de här åren nu fick chansen att vara med om uppflyttningen.

Helst skulle det också ske av egen kraft. Spelarna ville inte ha någon gratisplats, berättade Svanström, och ville därför inte förlita sig på utfallet i KIF Örebros licensärende.

På Studenternas den 7 november gav Moa Öhman Blåvitt ledningen två gånger, först på Lovisa Brogrens låga inlägg och sedan, efter hemmalagets kvittering, med pannan på Filippa Anderssons hörna. Parva Zarassi och Leia Molund ökade på till 4–1 innan Gamla Upsala reducerade på tilläggstid. Segern med 4–2 innebar att Blåvitt fortfarande låg en poäng bakom Elfsborg och en före KIF Örebro; en seger mot Umeå hemma skulle räcka hela vägen.

Hemma i Prioritet Serneke Arena hade F17-laget samma dag blivit svenska mästare. Alice Schönborg kvitterade Hammarbys tidiga ledning, och efter en mållös förlängning räddade Felicia Filipsson tre straffar innan Hanna Engvall slog in den avgörande. Akademin hade sitt andra F17-guld på tre år. För seniorerna återstod en vecka.

På måndagens samling hade Svanström talat om en finalvecka, berättade han för GP, och Marika Bergman Lundin såg gärna att man pratade om vad som väntade. Blåvitt hade seriens bästa lag, ansåg hon, och någon jinx var hon inte rädd för. Lisa ”Mini” Johansson var mer försiktig med sådant. Hon hade hunnit knacka sig i huvudet åtskilliga gånger och bad arbetskamraterna att vara tysta så fort Allsvenskan kom på tal.

Johansson hade i alla fall lyckats ordna biljetter till hela familjen, även om hon fått leta efter några av dem. När Umeå kom till Valhalla den 14 november hade det varit lapp på luckan i flera dagar. Publiksiffran stannade på 2 829, den näst högsta hemma för damlaget efter de 3 072 som sett mötet med Häckens utvecklingslag två år tidigare.

Sex år tidigare hade Umeå besegrat det unga Blåvitt i F17-finalen. Även deras damlag hade en gång börjat i division 4, men sedan hunnit vinna sju SM-guld och två Europacuptitlar och göra Umeå IK känt långt utanför Sverige. IFK Göteborg hade redan sitt namn ute i Europa genom herrlaget när akademins flickor fick ett eget seniorlag att sikta mot.

Länge stod det 0–0 både på Valhalla och i Borås, där Elfsborg mötte Husqvarna. Samtidigt ledde KIF Örebro mot Häckens utvecklingslag och var för stunden förbi båda lagen. Med de resultaten skulle Blåvitt få kvala.

I den 76:e minuten byttes Leia Molund in och två minuter senare ordnade hon straffen som Marika Bergman Lundin satte säkert till 1–0. Årets Ärkeängel för 2024 och sommarens hemvändare hade tillsammans ordnat målet som tog IFK Göteborg till Damallsvenskan. Elfsborg vann också med 1–0 efter ett sent avgörande och tog förstaplatsen på 61 poäng, en före Blåvitt och två före KIF Örebro.

Bergman Lundin sprang mot supportrarna efter målet, men tårarna kom först vid slutsignalen. Efter allt som hänt under året var det här det största hon hade varit med om i karriären, berättade hon för GP. Hon hade fått avgöra hemma på Valhalla, med mamma på läktaren.

Efteråt berättade Svanström för GP att Bergman Lundin och Ema Paljevic hade värvats med just slutspurten i åtanke. De skulle hinna komma i matchform till de fem sista omgångarna, då erfarenheten skulle behövas som mest. Molund hade i stället följt laget från division 3, genom uppflyttningar och de två höstar då avancemanget uteblev. Vid sidlinjen fanns åter Cristian Loayza, som varit med när akademilaget tog steget in i seniorfotbollen.

Laget som till sist gick upp hade hunnit förändras åtskilligt sedan starten. Flera av de första spelarna hade lämnat, andra hade kommit med den erfarenhet som behövdes högre upp, och runt dem hade föreningen fått bygga vidare på organisationen. Molund var kvar, och Bergman Lundin hade till slut fått ett blåvitt lag att spela i. Efter sju seniorsäsonger hade IFK Göteborg ett damallsvenskt lag.