Blåvite Ove blev förste svensk i NFL
Rekordsparken. Foto: Abilene Christian University

Blåvite Ove blev förste svensk i NFL

Biografi Den 26:e juni 1959, när Ove Johansson var 11 år, golvade hans kusin Ingemar Johansson Floyd Pattersson för sjunde gången på två minuter och blev den förste och hittills ende svenske världsmästaren i tungviktsboxning. Kanske gav den händelsen den unge Ove en känsla av att allt är möjligt, och som tonåring i Sverige på 1960-talet började Ove Johansson drömma om äventyret och att leva den amerikanska drömmen.

Jens Hallberg

2020-05-30 09:10

Oves far hade själv närt den drömmen, och förmedlade den nu vidare till sin son, som vid den tidpunkten inte hade drömt mycket större än att bli idrottslärare, en ambition som vackert krokade i det faktum att han redan som ung varit en multitalang vad gäller idrott och nått fina resultat i badminton, pingis, tennis och ishockey – och i fotboll. Fotbollstalangen fick han utlopp för i Hisingslaget IK Zenith, men drömmen om Amerika fick honom att säsongen 1970/71 provspela för ett proffslag i Dallas, något som resulterade i ett ettårskontrakt med en lön det gick att leva på, något fotbollsspelare i Sverige vid den tiden inte hade möjlighet till.

Vistelsen blev dock bara ettårig och istället fick Ove koncentrera sig på att göra sin militärtjänstgöring i den svenska flottan. I lumpen lärde han känna en annan fotbollsspelare, Jan Book, när de två spelade för Flottans lag. Jan hade spelat fotboll för Dallas Tornado innan han återvänt till Sverige för att göra lumpen och efter slutförd militärtjänstgöring flyttade han tillbaka till Dallas där han började som spelande tränare för Dallas Rangers SC, medan Ove återvände till Göteborg och återupptog sin tjänst på Socialförvaltningen som han varit tjänstledig från ett år. I samband med detta sökte han sig till IFK Göteborg som han tränade med fram till maj 1972 då Jan Book, som kände till Oves amerikanska ambitioner, hörde av sig och bjöd in Ove att till säsongen 1972/73 spela med Dallas, något den unge göteborgaren genast nappade på och ganska snart därefter befann sig de två vännerna i Texas där Ove, som inneboende hos Jan, steg in i ett lag som därmed bestod av tre svenskar: Ove, Jan och Jans lillebror Leif Book, som senare kom att spela för småländska J-Södra. Det blev en väldigt lyckad säsong för Ove; laget vann the Texas Championship 1973 och han började få en hel del uppmärksamhet som den store och målfarlige centertanken han var. Vid ett tillfälle erbjöds han ett halvt stipendium för att spela för Davies & Elkins collegelag i West Virginia, men eftersom det inte var fullt fick Ove inte ihop ekonomin och tvingades tacka nej.

Det var också under den här perioden som han träffade flickvännen, och sedermera hustrun, April som han lyckades bjuda ut på dejt trots ett ytterst begränsat ordförråd på engelska. Mot slutet av 1973 gick dock hans visum ut och han tvingades återvända till Sverige och Göteborg. Väl på svensk mark igen började han träna med IFK Göteborg där han imponerade på lagledaren P-O Johansson. Den tunge och skottfarlige centertypen, som P-O beskrev honom, debuterade i A-laget i en träningsmatch när han fick hoppa in i andra halvlek mot GAIS i november 1973, men utöver det framträdandet blev det bara spel med B-laget för Johansson.

Sommaren 1974 kom April för att hälsa på i Göteborg och berättade att hon och hennes föräldrar skulle flytta till West Virginia då hennes far fått jobb där. Det var ett märkligt sammanträffande med tanke på det halva stipendium Ove tidigare erbjudits för att spela fotboll för Davies & Elkins College, men han bestämde sig initialt för att inte säga något om det eftersom det inte skulle fungera ekonomiskt med bara ett halvt. Amerikadrömmen höll på att glida Ove ur händerna när han kort efter Aprils ankomst fick ett brev från Davies & Elkins College, som förbättrade sitt erbjudande - stipendiet var nu heltäckande. Som centerforward för Senators, Davies & Elkins collegelag, gick det mesta vägen för Ove. Han vann skytteligan med 16 mål på 15 matcher, nådde den nationella finalen i National Association of Intercollegiate Athletics, och togs ut i West Virginia Conferences All-star-lag. 1975 fick så April chansen att studera på Abilene Christian University, något Ove uppmuntrade henne att göra, även om han insåg att det skulle bli komplicerat för honom att försörja sig utan stipendium och fotboll. På ACU spelade man nämligen inte europeisk fotboll utan endast amerikansk. Så Ove följde med April till Abilene och levde på de sparpengar han hade och som han räknat ut skulle räcka cirka ett halvår. Väl i Abilene var han på plats varje gång det spelades football, men han stannade bara för att se April spela klarinett i halvtidsbandet.

Rubrik i GT (15/11 -1977)
Rubrik i GT (15/11 -1977)

Månaderna gick och pengarna började ta slut, när han en dag fick se en kicker i Abilenes fotbollslag stå och nöta field goals, vilket gav Ove en idé: det där kunde han också göra - bättre! Han började träna hårdare än han någonsin gjort förut och målmedvetet slet han på egen hand dag ut och dag in hela januari till juni 1976 för att inte behöva överge sin dröm. Först fyra timmar per dag, sedan åtta. Sakta men säkert gjorde han stora framsteg och tränade upp sin högerfot, ibland med blöta fotbollar för att göra dem tyngre och därigenom hans ben starkare.

Till slut började folk i Abilene lägga märke till hans dagliga kamp, och bland de som noterade Oves ansträngningar fanns en av ACU:s spelare, som berättade om den hårt jobbande svensken för sin coach, Wally Bullington som blev intresserad. Till slut vågade också Ove be om en provträning, vilket inte var helt enkelt då skolans collegelag redan hade en kicker. Bullington sade åt Johansson att återkomma till de årliga uttagningarna nästa år, men så länge kunde inte Ove vänta, nästa år hade han inte råd att vara kvar och det var nu eller aldrig. Till slut lyckades han övertala Bullington att göra ett undantag och väl i träning behövde han inte lång tid på sig för att övertyga sin nye coach som aldrig någonsin sett ett snabbare ben.

Rekordlångt field goal öppnade vägen till NFL

Ove togs ut i laget och kunde stanna med April i Texas. Första säsongen hjälpte han sitt lag till en andraplats i ligan och en tid senare slog han sig in i de amerikanska historieböckerna genom att sparka det längsta field goal världen någonsin skådat i matchsammanhang - 69 yards, drygt 63 meter - ett otroligt rekord som står sig än idag i amerikansk fotboll. Rekordsparken visades på TV över hela Amerika och bedriften dök upp i alla tidningar. Sålunda gav rekordet rejäla ringar på vattnet och Ove Johansson blev ett namn som började uppmärksammas av de riktigt stora inom amerikansk fotboll. "Han har fått i högra benet vad hans kusin Ingemar hade i högerarmen." skrevs om honom i de amerikanska tidningarna. Han fick till och med ett filmanbud när ett produktionsbolag i Hollywood sökte en "ung vältränad blond viking", men ett gipsat ben innebar slutet för en alternativ karriär på vita duken innan den ens börjat.

I draften 1977 blev han den äldste någonsin att väljas när han i en ålder av 28 år och 281 dagar valdes i tolfte rundan som nummer 316 av Houston Oilers. Skadan satte dock tillfälligt käppar i hjulet och omöjliggjorde en lyckad try-out med Houston, så de överlämnade spelarrättigheterna till Philadelphia Eagles. När så erbjudandet från Eagles kom i november 1977, ett treårskontrakt värt hundratals tusen kronor, accepterade Ove det på stående fot, och han blev således kort därefter den förste svensken* att spela i NFL och gjorde tre poäng i sin debut mot St. Louis. Det kom att bli endast ytterligare en match innan den korta men uppmärksammade karriären i NFL var över. En muskelskada förstörde resten av den säsongen, och därefter kom chansen aldrig tillbaka, även om det var nära 1979 med Cleveland Browns. På försäsongen 1979 deltog Ove i Browns try-outs, och ansågs ha mycket goda möjligheter att ta en plats, och ledningen i laget var märkbart imponerade över både längden och träffsäkerheten på Oves kickar, men i samma stund som den ordinarie kickern dök upp på träningslägret var Oves chans som bortblåst och han skickades hem till Texas.

Det blev viss uppståndelse på hemmaplan i Sverige över Oves debut, även om amerikansk fotboll inte stod särskilt högt i kurs. Faktum är att det kanske var kopplingen och den efterföljande vinkeln att det var Ingos kusin som stod för bedriften som blev det centrala i medieskildringen i Sverige. Själv var Ove inte helt säker på att han och Ingemar var kusiner. Att de var släkt visste han, men han trodde kanske inte att de var så nära som kusiner, men Ingemar själv bekräftade dock det hela. I GT kunde man hur som helst den 15:e november 1977 läsa rubriken: ”Blåvit B-lagsman förste svensken i USA:s proffsfotboll”. Idag har Ove Johansson hunnit bli 72 år och lever pensionärsliv i Amarillo, Texas. Med sin April.

Angående rekordet så sattes det med en "kicking tee", en anordning med ungefär samma funktion som en golfpegg, som sedan ett tag tillbaka inte längre är tillåten i professionell football, och målstolparna var bredare isär än vad de är idag, men det förtar inget från det makalösa rekord som än idag gäller som världens längsta målspark. Ove spelade endast organiserad football i två år och kunde ändå ge ett till idag stående intryck i sporten, likt ingen annan.

*) Vem som egentligen var först går att diskutera. Förste svenskfödde var "Pike" Johnson, som spelade premiärsäsongen 1920, men han var då emigrerad till Amerika , precis som John Kvist. I övrigt finns några ytterligare exempel, men ingen som kommit till USA i vuxen ålder och inte i flera år uppfostrats i en amerikansk sportkultur. När Ove debuterade var den svenska pressen helt överens: här och nu sker idrottshistoria.

Läs mer

Blåvitts första tränare dog i Förintelsen
Den förste supportern
Blåvite Ove blev förste svensk i NFL
Den blåvite backhopparen
Dubble SM-guldvinnaren och slagskämpen som tog bandyn till Värmland
I begynnelsen var Säwa
Timmar från Allsvenskan
Alstams död chockade Kamraterna
Kairo och pingvinerna
Olycksfågeln Erik Hjelm
Utespelare som stått i mål för IFK Göteborg
Blåvita bröder