Starten på allt.
Återblick I början av 1900-talet var fotbollen i Sverige fortfarande relativt ny och intresset för sporten var visserligen på uppåtgående, men generellt sett ganska svalt. I Göteborg skilde man sig dock åt från stora delar av landet i övrigt, och här låg tveklöst fotbollens epicentrum i Sverige. Inte minst i Annedal, där John ”Säwa” Säwström växte upp.
I Annedal startade han också det så kallade ”Säwalaget” till vilket han värvade läroverksgrabbar och andra ungdomar från sin stadsdel och trakterna kring Heden och som nådde relativt stora framgångar i inofficiella och vänskapliga turneringar. Målmedvetet tränade dessa unga män och många andra för att en dag kunna få representera den tidens storlag i Göteborg, Örgryte IS. På sommaren 1903, ett par år efter Säwalaget upphört att existera hade Säwström och några av hans forna lagkamrater begett sig till Balders hage för att beskåda öisarnas träning. På träningen spelade man mot ett mål då man inte var tillräckligt många, och rätt som det var befann sig Säwa och hans vänner bland de tränande. Glädjen blev dock kortvarig. En av Örgrytes styrelseledamöter hade skickat bud med vaktmästaren att de som inte hade medlemskap i sällskapet inte var välkomna, och fick lämna planen. Trots Säwas försök att maskera sin identitet fann han sig snart åter bland åskådarna.I och med detta upphörde ”drömmen om Örgryte” för den unge Säwström och han slog sig istället in i Göteborgs IF:s förstalag och spelade där något år. De tränade på Idrottsplatsen, den velodromarena där Gamla Ullevi idag ligger, och där fanns goda möjligheter att utveckla de grundläggande färdigheter han samlat på sig i Säwalaget. Redan 1904 var han dock ”spelledig” och utan klubbtillhörighet. En sommarkväll vandrade han ner till Heden och stötte där på Lång-Arthur Andersson som efter en stunds kallprat halade fram ett tummat exemplar av tidskriften ”Förgät mig ej” och pekade på en notis som uttryckte förvåning över att det i Göteborg inte fanns någon kamratkrets efter det att den som grundades 1897 av fotbollsgeneralen Anton Johansson och världsmästaren i spjut, Erik Lemming, upphört att existera efter bara något år. Arthur hade med detta fångat Säwas intresse, och efter lite diskussioner sinsemellan beslutade de att Säwa skulle skriva till Kamraternas Centralstyrelse i Stockholm och undersöka möjligheterna att bilda en kamratkrets i Göteborg.
Svaret kom snart och förkunnade att man redan fått in en sådan förfrågan från två chalmerister, Arthur Wingren och Stellan Ljungberg, som också kommit på idén att bilda en kamratkrets i Göteborg och skickat in en skrivelse till Centralstyrelsens sekreterare, som Wingren haft att göra med när han grundade IFK Oskarshamn tidigare samma år. Vidare uppmanade centralstyrelsen en förvånad Säwa att söka kontakt med chalmeristerna och tillsammans med dem lägga grunden för IFK Göteborg. Säwa fick snart tag på Wingren och de träffades hemma hos Enok Olsson en septemberkväll 1904. Där befann sig också Ljunggren, James Andersson och Meyer Kanterowitz. Diskussionen pågick länge och väl den kvällen och mynnade ut i att man beslöt sig för att utlysa ett möte några dagar senare.
Det första protokollet.
Så kom det sig att ett start antal intresserade samlades på - och utanför, alla fick inte plats - Café Olivedal i Annedal på kvällen den 2:e oktober 1904. Det stora intresset hade medfört att man fått flytta sig från det vanliga, men mindre tillhållet Café Blanche, som låg cirka 200 meter från Café Olivedal. Wingren var ordförande på mötet och Säwa sekreterare, vilket också blev de befattningar de fick i den första styrelsen för krets XXXIX av Idrottsföreningen Kamraterna som bildades denna kväll och som formellt fastslogs två dagar senare genom en sammanslagning av Annedals Sportklubb och Idrottssällskapet Kamraterna, som båda haft representanter med på mötet. Enok Olsson blev vice ordförande, Nils Andersson vice sekreterare, Meyer kassör och Herbert Johansson intendent. På samma möte valde man även utskott för fotboll, vintersport samt fester. Första tiden därefter hade man flera styrelsesammanträden på Café Olivedal, och även hemma hos Säwa på Västergatan 10 som kom att fungera som föreningens första sekretariat. Tillsammans behövde man lösa många frågor, men redan här kom man överens om att IFK Göteborg skulle spela i blåvitrandiga tröjor och blå byxor, och detta beslut skickade man skyndsamt upp till centralstyrelsen. I förslaget fanns också en vit stjärna på bröstet och revär på byxorna. Centralstyrelsen hade inga synpunkter på detta då färgerna var de rätta, men när det blev dags att ta fram kläderna visade det sig bli alldeles för kostsamt för den nybildade och fattiga föreningen.
En klubbdräkt behövde man dock och lösningen fann man hos Jönssons herrekipering på Kungsgatan där man hittade en blå tröja med vitt band tvärs över magen. Rätt färger men fel utförande fick duga till kostanden av 4:50 stycket. Byxor i passande färg fick var och en sy till på egen hand. Det skulle dröja tills guldåret 1910 innan föreningen fick ekonomi nog att köpa in korrekta blåvitrandiga tröjor, och det var antagligen samma år som begreppet ”Blåvitt” började användas om IFK Göteborg i ett bredare sammanhang. Trots att fotbollssäsongen i oktober i stort sett var över hann man med några matcher, men ordentlig fart blev det först året därpå. Så småningom lyckades man också få tag på en lämplig lokal för träning och andra sammankomster – en liten verkstad vid Skanstorget, där man också anordnade föreningens första basar vintern 1904. Utomhusträningen sköttes på lekfältet på Karlsroängen, en inte helt optimal träningsplan där inte sällan ficktjuvar härjade.
För Säwströms del fortsatte fotbollspelandet i IFK Göteborg till och med säsongen 1906, och han användes flitigast som högerytter i det lag som två år senare skulle göra sin första inteckning i SM-pokalen. 1909 var han åter i föreningen, då som kassör.
Läs mer
Derbykollen: GAIS (eller: Allt du inte behöver veta om våra lokalrivaler)Du kunde ha hållit på Göteborgs IF
Varför kallas IFK Göteborg för Änglarna?
Fri lejd för Valter Lidén
Match 5000
Den ryske undersåten
Danskdödaren
Den okände grundaren
Kuppmakaren Carl Ekman
Blåvitts första tränare dog i Förintelsen
Den förste supportern
Blåvite Ove blev förste svensk i NFL
Den blåvite backhopparen
Dubble SM-guldvinnaren och slagskämpen som tog bandyn till Värmland
I begynnelsen var Säwa
Timmar från Allsvenskan
Alstams död chockade Kamraterna
Kairo och pingvinerna
Olycksfågeln Erik Hjelm
Fäder och söner
Utespelare som stått i mål för IFK Göteborg
Blåvita bröder