Dubble SM-guldvinnaren och slagskämpen som tog bandyn till Värmland
Lagfoto 1908. Arvid Fagrell näst längst till höger.

Dubble SM-guldvinnaren och slagskämpen som tog bandyn till Värmland

Biografi Arvid Fagrell, ursprungligen från Ulricehamn, var en del av den allra första blåvita truppen 1904, där han debuterade i A-laget redan som 16-åring. Året efter var han med i laguppställningen när ur-derbyt IFK Göteborg-GAIS gav 11–0 till Kamraterna och 1907 var han med när dåtidens giganter Örgryte besegrades för första gången 1907.

Jens Hallberg

2020-05-08 09:00

Han kallades, av oklar anledning, för ”Dompan”, så när hans yngre bror Sven anslöt till truppen 1908 föll det sig naturligt att kalla honom för ”Lille-Dompan”. Samma år var han en av målgörarna när IFK Göteborg vann sitt första SM-guld, och uppmärksammades för sin fina teknik och för sina stenhårda skott, egenskaper som ledde till en uttagning till OS i London 1908 där han medverkade i en match. Det skulle senare bli endast en ytterligare landskamp för Fagrell. I övrigt ansågs han vara en rätt "ful" spelare, med krokben och andra ojustheter som specialitet. Utöver fotbollen var han även en skicklig tennisspelare, och efter karriärens slut var den då lite lugnare Fagrell ofta anlitad som fotbollsdomare.

Han var också en av spelarna som 1907 vägrade infinna sig till en match för ett kombinerat lag som skulle möta Örgryte, och som därmed diskvalificerades av Göteborgs fotbollsdistrikt. Straffet, som skulle gälla i över ett år upphävdes dock av Svenska Fotbollsförbundet som uppmärksammade Göteborgsdistriktet på att det inte fanns någon paragraf i regelverket som tvingade registrerade spelare att ställa upp i kombinerade lag. Ur denna konflikt växte en stor del av antagonismen mellan IFK Göteborg och Örgryte IS fram.

I januari 1908 hade Fagrell blivit färdig med sin utbildning och fick jobb som bokhållare vid Liljedahls glasbruk i Värmland. Han behöll sin plats i IFK Göteborg genom att börja träna fotboll med sina arbetskamrater i Liljedal och pendla ner till Göteborg på helgerna för att spela matcher. Hösten detta år gick de olympiska spelen av stapeln och med sig hem till Liljedal efter spelens avslutning hade Fagrell ett halvt dussin klubbor från spelens landhockeyturnering, som han skänkte till sina kamrater i Liljedal.

Efter OS-deltagandet fick Fagrell erbjudande om jobb i Göteborg vilket han accepterade, lämnade Liljedahls glasbruk och fortsatte spela fotboll för IFK Göteborg till och med 1913 och var därmed även med om att spela hem SM-guldet 1910 till Göteborg. I Värmland användes klubborna han haft med sig från London till flitigt, och när vintern kom och isarna lagt sig användes de i de första stapplande försöken att spela bandy i Värmland, en företeelse som skulle få fäste rejält.

Svenska Dagbladet (30/7 1913) om saken.
Svenska Dagbladet (30/7 1913) om saken.

Den IFK/ÖIS-konflikt som inletts 1907 var långt ifrån över när Fagrell gjorde sin sista säsong med Kamraterna, och kanske nåddes toppen av den sommaren 1913, när Fagrell och tre ÖIS:are (varav en var blåvite Artur Lundins bror Gunnar) drogs inför rätta av närvarande polis för att ha uppviglat publiken. ÖIS-målvakten, Oscar Bengtsson hade vid ett tillfälle gjort sig skyldig till att ”räcka lång näsa åt publiken”, medan Bergström och Fagrell uppfört sig ”i hög grad förargelseväckande genom att inför den till över 3000 personer uppgående publiken knuffa och slå varandra”. Det i sig var kanske skäl nog, men för säkerhets skull hade lade den närvarande polisen till ”vilket haft till följd visslingar, skrän och tjut blank publiken” i polisrapporten. Exakt vad som föranlett detta handgemäng förtäljer inte historien, men Fagrell och Bergström kände mycket väl till varandra då de tidigare spelat ihop när Bergström med ÖIS goda minne två år tidigare följt med Kamraterna för match i Köpenhamn (och därigenom samlat på sig 1 A-lagsmatch för IFK Göteborg). De två utsågs dessutom 1916 till revisorer i kommittén för fotbollsspelarnas skollovskoloni.

Artur Lundins bror, ÖIS-Gunnar? Han hade utnyttjat tumultet som Fagrell och Bergström skapat till att springa fram till IFK Göteborgs målvakt John Karlsson-Nottorp – och sparkat honom på smalbenen. Det gick så långt att domaren Georg Bergström kände sig tvingad att blåsa av matchen när det återstod 6-7 minuter, vilket gjorde den uppviglade publiken än mer upprört, och i målet mot de fyra spelarna står att läsa att publiken efter spelets slut samlats på Skånegatan framför Walhalla Idrottsplats för att demonstrera för – och emot spelarna, vilket resulterade i att gatan helt fick stängas av för trafik. För de 7-8 närvarande poliserna tog det över 30 minuter att skingra folkmassan ”under rop och oväsen bland folkhoparna”.

Domen föll i Göteborgs rådhusrätt en dryg vecka senare. 10 kronor vardera i böter för slagskämparna, 5 kr för de andra två. Konflikten, som i viss mån lever kvar än idag i form av en hälsosam rivalitet (men dock försvåras av Örgrytes kräftgång det senaste decenniet), togs senare ner till en hanterbar nivå, delvis med hjälp av medling från Riksidrottsförbundets ordförande, kung Gustaf V. För Arvids del var det nog ingen värre långsinthet med i bilden för 1915, efter ett par år i Tyskland där han träffade sin blivande hustru - ryskan Nadeschda Timm - och där han även gjorde avtryck som fotbollsspelare, anslöt han till Örgryte och debuterade för dem i Svenska mästerskapets kvartsfinal det året mot Westermalm och gjorde två mål.

Läs mer

Fäder och söner
Blåvitts första tränare dog i Förintelsen
Den förste supportern
Blåvite Ove blev förste svensk i NFL
Den blåvite backhopparen
Dubble SM-guldvinnaren och slagskämpen som tog bandyn till Värmland
I begynnelsen var Säwa
Timmar från Allsvenskan
Alstams död chockade Kamraterna
Kairo och pingvinerna
Olycksfågeln Erik Hjelm
Utespelare som stått i mål för IFK Göteborg
Blåvita bröder