Kairo och pingvinerna
Lagfoto från 1915 med Caleb Schylander näst längst till vänster.

Kairo och pingvinerna

Biografi Den märkliga rubriken kommer få sin förklaring, men man kan nog med fog påstå att den lille rödlätte grabben från Masthugget också levde ett rätt märkligt liv, alltifrån födseln med det märkliga förnamnet, via märkliga yrkesval till det märkliga (för en Masthuggsgrabb som växte upp på det tidiga 1900-talet) pensionärslivet i Florida.

Jens Hallberg

2020-04-25 08:52

Caleb Schylander (1895-1977) växte upp i Masthugget vid förra sekelskiftet. Tämligen omgående byttes hans förnamn Caleb ut till Kairo bland vännerna, men exakt hur det gick till är höljt i dunkel. Klart är att ingen kallade honom Caleb, det gick helt enkelt inte att heta så i Masthugget när han växte upp. 1911 spelade han i ett liten lokal klubb kallad Niord, ett ungdomslag som 1912 införlivades i Göteborgskamraterna som lag III i Göteborgsserien, mest på grund av att flera av killarna i laget hade släktingar i IFK Göteborg och som Kairo själv uttryckte sig om saken, ”blodet är tjockare än vattnet”.

IFK Göteborgs tredjelag dominerade sin serie det året och vann match efter match, men när allt skulle avgöras mot Landala BK var man något för självsäkra och med 8 man på plan (tre försov sig) gick man till halvtidsvila med 0-3 i baken. När domaren blåste för andra halvlek hade sjusovarna infunnit sig och när Landalas kapten ideligen ropade ”rätt så, mina sotargossar!” till sitt lag fick man den tändvätska som behövdes och man satte igång en furiös satsning på att komma ikapp, dock till synes utan resultat. Landala höll alltjämt avståndet och kaptenen hade nu börjat ropa om att de skulle fira med ”fest hos Solmans” (en sedan länge försvunnen krog vid Gamle Port) – vilket var det sista som behövdes. Två snabba mål, och därefter kvitteringen. Medan Landalas kapten nu bytt ut segerropen till ”bunta er!” tryckte Kamraterna in två ytterligare mål och det hela slutade med en på pappret säker 5-3-seger.

Sommaren 1913 kom så debuten i A-laget för den då 18-årige Schylander i en Kamratmästerskapsmatch mot Malmökamraterna i Malmö. Han gick vänsterytter med Erik Hjelm som inner och de båda lyckas med det mesta i matchen, inklusive ”fingerade passningar och gyckel utan ände”. Just gycklet var något som följde med i Schylanders hela karriär, och redan här i första matchen varnades han av domaren för sitt uppträdande, sannerligen inte för sista gången. Matchen vinns hur enkelt som helst med 9-0, men trots överlägsenheten vill man inte släppa till något i onödan. När motståndarna, som närmast förnedrats på planen, i slutminuterna får möjligheten att reducera på straff hörs göteborgarnas kapten, Knut Holmgren, ropa mot den allvarlige straffskytten: ”Träffar du bollen, så ge den en jävel!” varpå lagkamraterna vek sig av skratt, vilket man sällan ser ett lag med en straff dömd mot sig göra.

Kunde hamnat i Karlskrona

Från Malmö-matchen var han bofast i det lag som år efter år tog hem Svenska serien, en serie som trots att den kallades "Allsvenska serien", anses vara en föregångare till Allsvenskan, men det höll på att gå åt skogen nästan direkt. När Schylander kallades till mönstring gick allt bra fram tills det att förläggningsorten skulle avgöras och inskrivningsförrättaren basunerade ut "Det blir Karlskrona!". En förtvivlad Caleb ropade då direkt till svar att "Jag skall till Kviberg!". Förrättaren spände ögonen i den unge göteborgaren och förtydligade att det inte fanns någon plats kvar på Kviberg. Schylander gjorde då ställningssteg och tågade raskt fram till förrättaren och viskade i hans öra att "Jag skall till Kviberg. Jag spelar fotboll i Kamraternas etta och måste träna med dem". En lång och genomträngande blick från förrättaren och några krumelurer på ett papper senare rusade en glädjetjutande Kairo mot dörren. Han kom till Kviberg.

Under perioden i IFK Göteborg fick han representera Sverige vid sju tillfällen och 1918 var han med och vann SM-guld. Kanske såg han det som pricken över i:et i sin Blåvitt-karriär, för året därpå var han försvunnen. I medlemstidningen Göteborgskamraternas medlemsblad efterlystes han med rubriken "Vi har tappat bort Kairo" och där framgår det att han lämnat landet för nya äventyr i grannlandet i väster efter mindre lyckade affärer på hemmaplan, och att man innerligt kommer sakna den "geniale tricksmakaren på fotbollsplanen" och den "oefterhärmlige gyckelmannen i privata lag".

I Tønsberg, en av Norges äldsta städer som grundades redan på 800-talet, hade Schylander sin hemvist sedan början av 1919 och han deltog där i ortens fotbollslag, både som spelare och tränare. Till vardags var han slaktare, men på den tiden var staden säte för mycket stora rederier och valfångstbolag, vilket medförde att majoriteten av invånarna var sjömän. Att inte ha gjort någon större resa långt från Tønsberg med något skepp ansågs som ett underbetyg, så tillsammans med några andra ur sitt lag bestämde sig Kairo för att ta anställning hos Tønsbergs Valfångeri med stationering på stationen Grytviken i Sydgeorgien, inte långt från Falklandsöarna.

Ett år i Södra Ishavet

Resan mot Södra Ishavet inleddes i Oslo sommaren 1920 via två veckors väntan i Cardiff för proviantering där Kairo passade på att bekanta sig med sporten rugby och en match mellan Cardiff City och Preston. Han beskrev det hela som ursinnig kalabalik och trodde inte den sortens lek skulle gå hem på hemmaplan, varken i Tønsberg eller Göteborg. Sällskapet han reste med bestod av en brokig skara människor, eller ”sjörövargäng”, som Kairo själv benämnde dem, unga äventyrare och äldre beprövade sjömän. Bortsett från en ganska våldsam ”nollning” för de som inte gjort någon längre resa förut och ”passerat linjen”, det vill säga ekvatorn, som innebar att smörjas in med valfett och sot i ansiktet följt av en hårdhänt rakning med en kniv som mer liknande en murslev – gick resan utan missöden och man var framme vid ön vid utsatt tid. Vädret var bedrövligt med regnskurar och en orkan, och fisket gick uselt, men med tiden blev det hela en lyckad säsong på 34 000 valfettstunnor. Eftersom varje man hade provision på fångsten var alla mycket fokuserade på sina uppgifter. Så även Kairo, men han kostade ändå på sig att förvånas över att man behandlade planetens största däggdjur på samma sätt som man behandlade skogen vid de norrländska sågverken.

Kvällarna på stationen var trivsamma och underhållande, främst beroende på den grupp pingviner som smet in till dem så fort de öppnade dörrarna. I gruppen fanns 4-5 fotbollsspelare (bland annat både en svensk och en norsk spelare med landslagserfarenhet), så att man roade sig med fotboll när möjligheten gavs var inte så förvånande. Vädret var inte det bästa och fullt påpälsade från topp till tå var det inte tal om något finlir, men brist på spelplaner var det inte på de vidsträckta vidderna. Bland annat utmanade man en engelsk station och vann med 12-0. De roade sig också med att försöka lära pingvinerna att spela fotboll, ett projekt som skulle visa sig nästintill omöjligt, men en av dem tycktes dem ha bollsinne nog att stå i mål i en internmatch på stationen.

Året efter var han tillbaka i Tønsberg innan han 1923 återvände för en kort sejour i Göteborg, där det på nytt blev några matcher med Kamraterna. Kairos äventyrslystnad var dock inte mättad och 1924 emigrerade han till Amerika och spelade några år för Indiana Flooring. Kairo blev i och med detta ett av Sveriges första "utlandsproffs". På vardagarna jobbade han med att lägga parkettgolv, och på helgerna tjänade han extra som fotbollsspelare för företagets fotbollslag. Totalt kom han upp i 106 dollar i veckan, vilket ger en månadslön på ca 32 000 kr i dagens penningvärde. Något år senare lade han skorna på hyllan men stannade kvar i USA sedan hans fru Anna och son Rune också gjort resan över Atlanten. I USA försvann smeknamnet Kairo och ersattes av "Sky-lander", en anspelning på hans efternamn, men även en homage till hans enastående förmåga att nå och få kontroll över en höjdboll.

Valutasmugglaren Schylander

I USA fortsatte inledningsvis Kairo att arbeta i köttbranschen och lyckades bygga upp en skaplig summa pengar, trots att han förlorade allt han ägde när Bank of America kollapsade. I augusti 1953 kallades Schylander till högsta domstolen, misstänkt för olaglig valutahandel. Han hade skickat 6000 kronor med en steward på skeppet Gripsholm till sin bror i Sverige för att betala gravvård åt deras mor. Vid detta tillfället var han fastighetsförvaltare i New York, och eftersom han ansåg sig vara i bättre ekonomiska förhållanden än sin bror ville han gärna stå för hela kostnaden för gravvården. Till stewarden sa han inget om vad kuvertet innehöll, och när mannen togs in av tullen fann man pengarna, varpå budbäraren åtalades (och frikändes) för valutasmuggling vid Göteborgs rådhusrätt. Eftersom Schylander några år tidigare blivit amerikansk medborgare kunde han inte åtalas för valutabrottet och han inställde sig heller inte till rättegången utan hade ett ombud på plats. Trots protester förverkades ändå pengarna efter beslut i högsta domstolen, och Schylanders nådebegäran till kungen om att få tillbaka pengarna för att kunna betala gravvården avslogs.

I slutet av 50-talet köpte han sig en villa i Florida och levde ut sina år som pensionär i behagligt klimat, eller som han själv sa: "Varför ska jag frysa under vintrarna de här pensionärsåren när man kan ha det varmt och skönt?". Sommaren 1971 återvände han för att se sitt Göteborg en sista gång. Då återförenades han bland andra kamrater med en 85-årig Erik Börjesson, som han inte sett på nästan 50 år. Enda kontakten med Sverige han hade kvar var medlemskapet i IFK Göteborg, men han släppte aldrig sin göteborgsdialekt, grövre än den i Masthugget.

Läs mer

Den blåvite backhopparen
Dubble SM-guldvinnaren och slagskämpen som tog bandyn till Värmland
I begynnelsen var Säwa
Timmar från Allsvenskan
Alstams död chockade Kamraterna
Kairo och pingvinerna
Olycksfågeln Erik Hjelm
Utespelare som stått i mål för IFK Göteborg
Blåvita bröder