Stående fr. v: Erik Andersson, Algot Bengtsson, Åke Hansson, Filip Johansson, Rudolf Kock, Gunnar Rydberg, Erik Hjelm, Sven Johansson, Gunnar Wenzel. Knästående: Valdus Lund, Anders Rydberg och Henning Svensson.
Reseskildring Om Kamraternas spanienäventyr 1924/25 berättar lagledaren Erik Andersson livfullt i sex dagbladsanteckningar, ursprungligen publicerade i medlemstidningen Göteborgs-Kamraten nummer 1, 1925.
För att fa följdordningen korrekt, måste dock några förberedande häntydningar göras. Och dessa börja en regnig decemberafton nere på Palace hotell, dit de resande klubbmedlemmarna samlats för att under samvaro med styrelsen ta avsked av staden och av landet — att påbörja äventyren. Det låg en massa ovisshet i luften. Vad man hört om Spanien och spansk fotboll — naturligtvis allt överdrivet — läto färddeltagarna lika mycket frukta för att en vacker dag sitta uppspetsade på ett par härliga tjurhorn som att bli lynchade av en uppretad publik. Skulle matcherna gå bra för de svenske eller skulle vi i eldigt Malaga negro få tysta tråkiga känslor av bittra nederlag?
Färden började kl. 1.33 på natten under bästa stämning. Systrarna Rydberg begåvade oss med en lyckobjörn, vid avfärden närvarande Kamratentusiaster hurrade och alla sjungo de bekanta stridssångerna. Stackars spanjorer, tänkte man, när de skulle få se sådana motståndare.
I Teckomatorp stötte Axel Alfredsson från H. I. F. till och i Trelleborg mötte vi Rudolf Koch från A. I. K., varmed hela truppen var samlad, inalles 18 man. De deltagande göteborgarna voro Gunnar och Anders Rydberg. Henning Svensson, Valdus. Lund, Erik Andersson, Gillis Andersson, Åke Hansson, Arthur Bengtsson, Sven Johansson, Erik Hjelm, Verner Andersson, Filip Johansson, Herbert Sandström och Gunnar Wenzel. Ledare voro Erik Anderson och Adolf Forsberg. Och med denna trupp bar det i väg nedåt Barcelona över Hamburg — Köln — Paris — Lyon.
FÖRSTA DAGBOKSBLADET
Juldagen 1924: Efter en trevlig resa ha vi i dag anlänt till Barcelona för att redan i morgon ge spanjorerna tillfälle att studera svensk förstaklassfotboll, som man får hoppas med för oss lyckligt resultat. Resan har givetvis varit tröttande, genom Tyskland t. o. m. odräglig, men från Paris har allt gått jämförelsevis bra. Skrovmålet på restaurang Strix i Seinestaden piggade också betydligt upp 16 hungriga fotbollsspelare samt tvenne matfriska ledare, vilka senare f.ö. haft en hel del att beställa under färden.
Vistelsen i Paris blev en liten upplevelse för alla dem, som icke tidigare besökt staden. Särskilt fäste sig besöket på Follies Bergres i minnet. Något liknande hade de flesta aldrig sett.
Barcelona visade sig vid ankomsten från sin allra bästa sida. Strålande solsken och 20 grader varmt på en julafton, det var något alldeles nytt. Visserligen imponerade det ej som en äkta nordisk julhelg med snö och bjällerklang, men det var dock betydligt skönare än det ostadiga julväder, vi göteborgare bruka begåvas med. Och bröt betydligt mot det ”vinterväder”, Göteborg vid tiden för vår avresa kunde uppvisa.
Barcelona är en härlig stad! Invånarna äro livliga och äga tydligen ett enastående fotbollsintresse, ty tidningarna innehålla i dag långa artiklar om morgondagens match. Svenskarnas framgångar i år framhållas, och man förespår en hård kamp, där man dock håller sina egna som troliga segrare. Hur det blir med den saken återstår att se. Visserligen hysa vi själva ej alltför högt spända förväntningar, reströttheten är en viktig faktor att räkna med, men nog komma pojkarna att göra sitt bästa. Och då bör ju resultatet bliva rimligt.
”Gobben” är för tillfället pessimist och tror ej, att forwardskedjan skall komma helskinnad undan. ”Vi i försvaret klara oss nog”, menar han, ”vi kunna ju sätta hårt mot hårt”. Sveriges vänsterytter Koch har emellertid en annan syn på saken och tror på en knapp seger.
När dessa rader nedkastas ha vi ännu ej fullt klart, huru vi skola tillbringa julaftonen. Lutfisken och julgröten få vi emellertid undvara liksom julgranen, ty de ingå icke i spanskt julfirande. Julfirande skall det emellertid bli, ty vem vet, när man härnäst får uppleva en spansk jul!
Ordföranden i F. C. Barcelona, senor Juan Gamper, var själv nere vid tåget och mötte. Han är mycket populär i staden och kan i det avseendet tävla med vilken fotbollsspelare eller toreador som helst, När han besöker en varieté eller teater blir han alltid applåderad och uppmärksammad.
Anders Rydberg och Henning Svensson hjälps åt att freda målet. Valdus Lund ser på. Till vänster ses en delvis skymd Algot Bengtsson. Fotot togs den 25:e december 1924 i samband med en vänskapsmatch mot FC Barcelona.
ANDRA DAGBOKSBLADET
Juldagen 1924: Första matchen blev juldagens uppgörelse mot F.C. Barcelona, som började klockan 11, spansk tid, det vill säga kl. 12 hemma i Sverige. Redan tre kvarts timme dessförinnan lämnade vi hotellet för att komma i god tid till matchen. Vi hade nämligen varnats för de väntade stora folkmassorna, som man befarade skulle hindra bussar och bilar på vägen till Campo de las Corts, Futbol Club Barcelonas magnifika idrottsplats i stadens sydligaste del. Redan nu märktes det, att publiken skulle bliva fulltalig och att reklamen varit effektiv. Där vi foro fram blevo vi hyllade på samma sätt, som till exempel en toreador, när han nedstuckit sitt offer eller någon annan av den spanska nationens älsklingsfigurer efter något dåd. När till exempel en spårvagn passerades hade passagerarna endast ögon för de svenska bilarna, och när den vårdslöse bussföraren vid ett tillfälle var nära att stjälpa ”lasset” med tio svenska spelare och därför måste göra ett ofrivilligt uppehåll, blev det genast stor folksamling.
Som förmatch spelades en match mellan två av Barcelonas ynglingalag. Man hade ordnat matchen särskilt för att få tillfälle bedöma några yngre spelare, vilka skulle insättas i förstalaget, där man enligt uppgift skulle ha några mindre väl besatta platser. Redan här fick man en aning om, vad som komma skulle. Några verkliga lilleputtar, knappast mer än meterlånga, presterade saker, som kom en att häpna.
Så skulle då huvudmatchen börja. Vårt lag kom först ut på planen i det starka solskenet, som var ungefär jämförligt med, vad man kan ha i juni månad hemma i Sverige. Publiken kom genast i gång med applåderna, vilka senare vid de rödblå Barcelonaspelarnas sävliga inträde på arenan övergingo till ovationer. Barcelonas spelare kommo klumpvis, än en, än ett par, och när allas hjälte, Samitier, kom, blev jublet oerhört.
Domaren, Villena y Villalta, blåste till spel, och lottning, fotografering samt överlämnande av en minnesstandert till det svenska laget, ägde rum. Valdus Lund hade tur i lottningen och kunde ställa spanjorerna mot solen. Och så var bollen i rörelse. Det började rätt trevande, nervöst från båda håll. De våra visade sig dock ganska snart vara fullt jämförliga med motståndarna. Man andades ut på läktaren, och hoppades rent av på vinst. Än det ena, än det andra goda anfallet från de blåvitas sida tycktes vara effektivt, fastän den från Ungern inköpta målförsvararen Plattko i Barcelonas lag just icke hade något svårt arbete. Åke Hansson sköt ett hårt skott i stolpen, vilket varit värt ett bättre öde, och innertrion var vid flera tillfällen framme för att taga ledningen, men just i det rätta ögonblicket sveko nerverna. Skotten voro ock dåligt riktade. Oftast bröto även de spanska backarna med fenomenala långsparkar. Efter 15 minuters spel gjorde spanjorerna ett häftigt anfall på vänstersidan med åtföljande centring till folkhjälten Samitier, som ur offsideläge sköt i mål. Domaren hade dock märkt offsiden och ogillade därför målet. Då blev det åter lugnare för de svenske, och spelet blev en stund rätt jämt. Härefter kom den första motgången för de blåvita. Åke Hansson passade till Valdus Lund, som blev attackerad av vänsterinnern Palo. Lund gjorde ansats till knuff, och domaren dömde obönhörligt straffspark, vilket icke uppskattades av publiken. Den gav högljutt sitt missnöje tillkänna och visade sålunda en opartiskhet, som man knappast skulle ha tilltrott den. Vänsterbacken Carulla sköt dock obevekligt i mål, en halv meter från högra stolpen och utom räckhåll för Rydberg. Detta hände efter 39 minuters spel, och hade en tråkig inverkan på vårt lag.
Det föll nu nästan ihop. Under första halvleken hade det haft betydligt mera av spelet än spanjorerna, och man kan knappast säga, att dessas spel imponerade i någon högre grad. Det blev emellertid annat av den halvlek som kom. Hade Samitier et consortes hållit sig lugna under första, om det nu berodde på lättja eller motståndarnas skicklighet, så fingo de fart i fortskaffningsledamöterna under den andra halvleken. Innertrion gjorde än den ena, än den andra hårda attacken mot de våras försvar, som till följd därav också koncentrerade sig på denna och läto yttrarna vara fria, varav följden blev att en hel överraskande anfall lades på dessa. Två mål kommo till under denna anfallsperiod, det ena efter 19 minuters spel genom Palo och det andra genom Bosch på högerinnern efter 32 minuter. Efter andra målet jämnade spelet ut sig ånyo, och svenskarna kunde få till stånd en del goda anfall.
Dessförinnan hade forwardskedjan under andra halvtid ej varit i aktion. Med tre mål mot noll slöt alltså första mötet mellan ett svenskt och ett spanskt klubblag, ett resultat, som ju på intet sätt kan anses lysande för svensk fotboll, men måste ses ur den synpunkten, att svenskarna hade en fyra dagars ansträngande resa bakom sig och voro alldeles ovana vid spel på den cementhårda sandplan, man måste nöja sig med här nere i Barcelona på grund av omöjligheten att få gräs att växa under den torra årstiden.
I det svenska laget var Anders Rydberg för dagen i utomordentlig form och framlockade den ena applådåskan efter den andra från publikens sida under spanjorernas överlägsenhetsperiod. I det spanska laget framträdde Samitier före de övriga.
Gunnar Rydberg i en duell med två spanjorer. I bakgrunden Svarte Filip. Fotot togs den 26:e december 1924 i samband med en vänskapsmatch mot FC Barcelona.
TREDJE DAGBOKSBLADET
Annandag jul: Andra matchen mot F.C. Barcelona var om möjligt ännu hemskare än den första. Det gällde för oss att taga revansch och för Barcelonas spelare att ytterligare öka sin gunst hos publiken. Någon sportkänsla kan nämligen knappast existera i dessa läger, även om den yttre polityren imponerar i högre grad än man skulle kunna tänka hemma i Sverige. Fotbollshjältarna äro vinterns toreadorer, vilka lika mycket som dessa lägga sig vinn om publikens ynnest och hyllning. De stora stjärnorna, Samilier, Zabala, Zamorra och Pierra, omges till och med av en sagolik hjältegloria. När Zamorra till exempel kommer till spelplatsen i sin lilla sportbil av lyxmodell äro gatorna kantade av folk och ”hjältens” later äro lika värdiga som toreadorens.
Man är ju van att se utländska lag förlora här nere, varför den stora massan icke precis fordrade, att vi skulle vinna, men nog tycktes det allmänt att O—3-nederlaget var föga förenligt med ”Ios suecos” goda fotbollsrykte från Paris. Tidningarna konstaterade också detta nästan över lag, men tröstade med, att resan nog tagit mycket på krafterna och humör. Opartiskt anmärktes också, att den hårt dömda straffsparken verkat demoraliserande på laget.
Efter den första hårda matchen fanns det knappast någon av våra spelare, som icke klagade över trötthet och stelhet. Den uppdrivna farten och det hårda spelet gjorde, att förhoppningarna på seger voro så små som möjligt. Också hade man fått klart för sig, att motståndarna voro både hänsynslösa och skickliga samt ville segra till varje pris. Förra året förlorade till exempel M. T. K., Budapest, med 0—7 i andra matchen, och då visste man vad som var att vänta.
Spelet började denna gång ej förrän kl. 2.45. Svenskarna voro även nu de första alt beträda planen och blevo lika hjärtligt hyllade som under första matchen. 18.000 åskådare hade infunnit sig, dock icke nu gemytlige svenske konsuln, som genom en konsulattjänsteman lät ursäkta sig och sände laget de bästa hälsningar. Alla gamla klubbmärken ha plockats fram och Kamraternas i Göteborgsfärgerna märkas på rockuppslagen hos alla fotbollsinitierade. Innan matchen började överräckte Valdus Lund till Barcelonas kapten en svensk flagga och en i Kamraternas färger, båda på silverstång, något som blev mycket uppskattat. Göteborgarna hade redan under juldagen mottagit en triangulär sidendekoration i Barcelonas färger med guldbrokad och guldtränsar.
Svenskarna förlorade den här gången i lottdragningen, vilket emellertid var utan betydelse, då solen skymdes bakom stora moln och det i stort sett var fullständig vindstilla. Planen var också något bättre, då ett vårvarmt duggregn under natten gjort den mera lik våra svenska planer, fastän den fortfarande var både hård och ovan för de svenska spelarna. Genast efter det bollen satts i rörelse blev man emellertid förvånad över, att dessa rent ut sagt spelade ”spanskt”. Det hade liksom kommit dem i blodet att aldrig dämpa en boll, utan endast sända i väg den direkt, antingen med huvudet eller med fötterna. Den spanska sidan praktiserade samma spel som dagen före, vilket av ledare och publik ansågs som felaktigt, då de våras huvudspel var betydligt bättre. Men ansåg, att det enda riktiga vore att spela efter marken, något som emellertid de svenska spelarna knappast trodde sina goda vänner spanjorerna om att kunna. Det ena svenska anfallet efter det andra utfördes mot Barcelonas mål och många skott ströko utanför eller slogo i plankan. Kock drog upp bollen flera gånger och innermännen voro ofta i farlig närhet av målburen. Plattko hade ett hårt arbete och visade till fullo goda målförsvarareegenskaper.
I tjugofemte minuten hände det länge väntade. Bengtssson förde över en passning till Hjelm, vilken gav en stickaretill Filip Johansson, Denne lurade högerbacken Planas och sköt utom räckhåll. För Plattko. Välvilligt jubel följde denna bravad, och den svenska kolonien rent av spelade sydlänningar på huvudläktaren, Efter detta blev spelet något jämnare, Ett hårt anfall etablerades på den högra svenska flygeln efter 44 minuters spel, Filip Johansson sköt ett jättehårt skott, vilket Plattko lyckades fånga, i det han vårdslöst kastade sig mot stolpen i nedre högra hörnet. Bollen tycktes ha passerat mållinjen, men för säkerhets skull ryckte Rydberg fram med sådan fart, att både han, Filip Johansson och, vad som viktigare var, bollen rullade in i mål över den fallne Plattko. Denne hade skadat sig svårt i fallet och måste föras av planen. Något vidare hände icke under denna halvlek, utan den svenska ledningen 2—0 bibehölls. Under halvtiden kom man till klarhet om, att de sydländska känslorna, trots den lugna ytan, existerade. På flera ställen etablerades slagsmål mellan de båda lagens anhängare och det gick nog så livligt till.
Inne i det svenska avklädningsrummet härskade nu lugn och förtröstan, och man hoppades kunna motstå de väntade spanska ruscherna. Andra halvleken blev emellertid ännu mera spännande än den första. Bengtsson råkade en gång ofrivilligt stoppa bollen med armbågen inom straffområdet, för vilket en straffspark icke skulle varit omotiverad, men domaren hade överseende och lät udda vara jämnt. Detta skulle han emellertid icke ha gjort. Publiken råkade i uppror. ”Lyncha domaren”, skrek man väl i fem minuter. Man befarade till och med, att hotelserna skulle följas av handling, men de talrika, med gevär beväpnade gerdarmerna avskräckte väl de värsta bråkmakarna från att rusa in på spelplanen. Barcelona fick dock snart ett mål genom Samitier, som sköt i högra hörnet i fjortonde minuten. Detta blev ånyo signalen till våldsamma anfall, men ingenting lyckades för spanjorernas anfallskedja — ja, man borde nog också säga, att det svenska backparet med Alfredsson på höger- och Lund på vänsterplatsen hade en enastående förmåga att avleda kanonerna. Under denna halvtid fick Kock tillfälle att göra ett par eleganta upplopp. Han var också på vippen att göra mål. Äntligen avlöstes den enorma spänningen med domarens avblåsning. Svenskarna hade vunnit med 2 mål mot 1 — ett resultat, som betecknande nog endast angavs inom citationstecken av ett par spanska tidningar, som kommo ut ett par timmar efter matchen.
Den största dagliga tidningen i Barcelona, La Vanguardia, har emellertid endast lovord att säga om spelet och berömmer det svenska lagets lugn och gentlemannamässiga uppträdande. Den framhåller, att svenskarna togo en glänsande revansch på F. C. Barcelona och att Hjelm var planens bäste man, under det att Filip Johansson endast var ett gott ämne till spelare. Han hade icke arbetat tillräckligt samman med inrarna för att kedjans goda spel skulle kunna lämna bästa valuta.
Enligt min egen och de flesta spelarnas syn på saken var emellertid centerhalvbacken Bengtsson bäst, följd av Kock och Hjelm i nämnd ordning. Anders Rydberg i mål hade icke så svårt arbete som föregående dag, men imponerade även nu genom sitt lugn och sin goda placeringsförmåga. I sin helhet var laget homogent och hade ett gott samspel. Alfredsson och Lund spelade bra samman, trots den sistnämndes ovana vid vänsterbacksplatsen.
FJÄRDE DAGBOKSBLADET
28 december 1924: 18 timmars resa mellan Barcelona och Bilbao hade avsevärt nedsatt värt humör och vår tillförsikt om seger mot Spaniens för närvarande mest fruktade fotbollslag, Athletic Club, Bilbao, vilket i matchen mot Österrike hade tre spelare med i landslaget. Visserligen företogs resan i första klass, som dock icke ens kan anses motsvara de svenska andraklassvagnarna. Vi inträffade i Bilbao vid halv tretiden på natten och möttes av några styrelsemedlemmar i Athletic Club samt en hälsning från B. 03 i Köpenhamn, som strax dessförinnan avrest från platsen för att spela i Madrid.
Härvarande fotbollsklubb är en imponerande sammanslutning och har över 4,000 medlemmar. Ett eget klubbhus är samlingsplatsen för så gott som hela stadens sportliv. Idrottsplatsen är också imponerande för en så liten stad som Bilbao (175,000 invånare, vilka på grund av stadens goda ekonomi slippa betala några skatter) och har gott utrymme för 15,000 åskådare. Vid var match, som hölls i regnigt väder, voro cirka 9,500 åskådare närvarande. Planen utgjordes av en god gräsmatta, men var väl hal på grund av regnet. Belysande för väderleken torde vara, att 1924 haft blott 120 regndagar mindre än 1923.
Som alltid hittills var det nästan folktomt på läktarna, när matchen började, men endast en kvarts timma därefter var det fullt. Vi ställde upp med samma lag som vid senaste matchen i Barcelona, d. v. s. med Alfredsson och Lund som backar och Koch som vänsterytter, i övrigt ordinarie lag. Valdus Lund vann i lottdragningen och valde att spela i en ringa medvind. Spanjorerna satte en rasandefart genast efter avspark och det följande anfallet stoppades med nöd och näppe. Därefter kommo emellertid de blåvita i gång på allvar och än det ena och än det andra vackra anfallet fördes upp mot spanjorernas mål. Rydberg sköt bredvid vid ett av anfallen och 10 minuter inpå matchen hade Hjelm ett gott tillfälle, men sköt bredvid. Efter 15 minuter kom det första, väntade målet genom Filip Johansson, som sköt på 20 meter efter det Rydberg lyft bollen över vänsterbackens huvud. Icke en applåd följde på detta vackra anfall. Efter detta mål var domaren på tok omöjlig i sina domslut. Publiken fick ofta anledning att skräna och ropa på hans utkörande från planen. Ett par goda svenska anfall bortdömdes; och göteborgarna sågo ut att misströsta. Bilbao började pressa hårt och en period av häftigt bombardemang mot de våra begynte. Anders Rydberg räddade emellervid flera tillfällen storartat.
Halvleken slöt med 1—0 för göteborgarna, men hörnornas antal var till Bilbaos fördel med 6—1. I andra halvleken fortsatte Bilbao att pressa, men skotten voro merendels dåligt riktade, eller också strandade allt på Rydberg i mål. I trettioandra minuten efter en hörna vid svenska målet dömde domaren straffspark till spanjorernas fördel. som emellertid sköts mitt på Rydberg av vänsterhalvbacken Sabino. Efter 32 minuter var Bilbaos centerforward Aquirre nära alt nicka en boll i mål, och i trettiofemte lyckades det Bilbao att utjämna, sedan bollen dock först varit död. Högeryttern passade in till Aquitre, som gjorde målet.
Nu trodde man så smått, att Bilbao skulle tillkämpa sig segern, vilket strängt tagit icke varit så omotiverat efter dess goda spel och de våras trötthet, men i stället blev det de senares tur att taga ledningen ånyo. Kock fick tillfälle till inkast till Filip Johansson, vilken dribblade förbi högerbacken och på själva dödlinjen sköt ett skott mot mal, vilket efter att ha vidrört målvaktens fot gick i nätet. Målet var mycket vackert, men publiken applåderade icke det minsta. Målet gjordes i 44 minuten, varför matchen kort därpå avblåstes.
Bland publiken märktes boxaren Paolini, en jättetyp, som livligt hyllades. Under halvtid hälsade svenske konsuln på spelarna. Det spanska laget spelade rätt juste och hade sina bästa spelare i halvbackskedjan samt vänsterinnern. Yttrarna voro snabba, men passade dåligt. I svenska laget var Valdus Lund nu bäst, tätt följd av Bengtsson. A. Rydberg var också god. I övrigt voro svenskarna betydligt under sin form, vilket berodde på den långa resan.
FEMTE DAGBOKSBLADET
Nyårsdagen 1925: Nyårsdagen ingick med strålande sol, och temperaturen var den allra bästa för fotbollsspel. Visserligen svepte kalla havsvindar in över den sovande Biscayastaden, men i övrigt varslade allt om en god match. Spelarna hade fått gått gå till sängs redan kl. 10 för att vara fullt utvilade, men med vilan hade trots detta blivit klent beställt på grund av de årsskiftesfirande spanjorernas oväsen natten igenom. Ung och gammal, man och kvinna var ur huset för att genom formliga stråtrövareorgier hälsa det nya året, en sed som alltid upprepas. Vid 12-slaget avbrändes fyrverkerier, alla ångvisslor och automobilhorn sattes i verksamhet och i hela 10 minuter måste man med något så när aktsamhet om hörselorganen hålla händerna för öronen. Härefter dansades det på alla gator och torg och musikinstrumenten utgjordes oftast av stekpannor, grytlock och bleckplåtar, ibland någon gitarr eller flöjt. Allmän väckning ägde rum kl. 9 på nyårsdagsmorgonen för att man skulle få tid att på förmiddagen övervara en match i pelota, spanjorernas nationalspel, till vilken erhållits inbjudan, ett nöje, som livligt uppskattades. Matchen ägde rum i en stor hall och spelades av fyra män, uppdelade i två par. Spelet liknar ungefär slagboll och spelas med ett sällträ och härda gummibollar, vilka senare slås mot en hög vägg. Studsarna skola slås tillbaka av spelarna. Om någon missar erhåller det andra paret en poäng. Det par, som först uppnår 50 poäng, är vinnare. Spänningen under denna match, som ägde rum mellan två par professionella spelare, var kolossal. Massor av bookmakers kittlade folks vadhållningslusta och vaden höllos hela tiden i höjd med spelets skiftningar. Dagens vadhållningssumma var 10,000 pesetas.
För tredje gången var Valdus Lund lycklig nog att vinna i lottdragningen och kunde sålunda ställa Bilbaolaget mot sol och en stark vind. Uppställningen var samma som i de senaste bada vinstmatcherna, med det undantaget att Gillis Andersson fick spela högerytter i Sven Johanssons ställe. Den sistnämnde var obetydligt skadad och fick därför vila sig. Bilbaolaget var betydligt ändrat. En våldsam agitation hade föregått uttagningen, i det hela Bilbaopressen vimlade av insändare, gissningar och tips. Det var så att säga folkets lag. Spelare hade efterskickats från avlägsna orter och man hade gjort allt för att säkra segern.
Det började emellertid mycket bra för svenskarna och på det hela taget märkte man icke alls någonting av att spanjorerna samlat sina yppersta stridskrafter. De våra voro till och med rätt överlägsna och hade tillfälle avfyra formliga salvor av målskott. Gillis Andersson sköt i tredje minuten ett skott i högra hörnet, vilket målvakten dock fick tippat till hörna, och därefter gjordes flera upplopp. I elfte minuten lyckades spanjorernas högerytter komma upp i farlig närhet av det svenska målet, men vinden hindrade honom från att utnyttja tillfället till mål. Ögonblicket därpå var Rydberg igenom, men icke heller han kunde göra något av chansen.
Efter 14 1/2 minut kom det första och svenskarnas enda mål efter ett gott samspel i innertrion. Hjelm passade övertill Filip Johansson, som drev upp bollen mot mål för att i rätta ögonblicket förpassa bollen snett bakåt mot den obevakade Rydberg, som lugnt och sansat sköt hårt i mål. Nu såg situationen så ljus ut som möjligt för svenskarna och man tvivlade icke ett ögonblick på, att segern skulle tillfalla vårt lag. Då kom emellertid den första olyckan. Centerhalvbacken Arthur Bengtsson törnade så hårt ihop med en ettrig spanjor att han måste lämna planen. I hans ställe insattes Verner Anderson, varmed uppställningen och för övrigt hela slagkraften undergingo en förändring. Åke Hansson fick spela centerhalvback, Gillis Andersson högerhalvback och Verner Andersson högerytter. Till en början såg det även med denna uppställning rätt bra ut för de svenske. I tjugonde minuten hade man ett gott anfall i centern och i tjugofjärde var Hjelm på vippen att göra mål, fastän skottet gick bredvid vänstra stolpen. Så vände sig dock bladet.
Den spanske högeryttern hade ett farligt anfall med skott bredvid, och centern sköt vid ett par tillfällen i plankans överkant. I tjugoåttonde minuten avgjordes matchen. Domaren, den bäste som kunnat uppdrivas i Biscayadistriktet, gjorde en av de typiska avblåsningar i spelet, som man under turnén ofta haft tillfälle lägga märke till, när Kamratlaget ledde i spel. Gillis Andersson bröt en rush av vänsteryttern enligt allas åsikt utan minsta tillstymmelse till ruff och Alfredsson avvärjde den hotande situationen genom att sparka bollen över till hörna. Domaren dömde straffspark! Denna lyckades Rydberg returnera ut på planen, men returen nådde de spanske forwardsspelarna och centern lyckades få in den i mal. I trettionde minuten kunde Valdus Lund endast rädda på bekostnad av hörna. Ett par minuter senare hade Filip Johansson ett gott tillfälle att åter taga ledningen. Han dribblade ned och sköt i liten vinkel. Bollen rullade utefter mållinjen. I fyrtioandra minuten sköt samme spelare ett långskott, men lika resultatlöst.
När andra halvtid började, var solen borta, men vinden hade friskat i avsevärt. Domaren hade utbytts mot en betydligt sämre på grund av sjukdomsfall. Spanjorerna voro nu betydligt bättre än i första halvleken och än det ena, än det andra farliga anfallet fördes upp mot svenskarnas mål. Domaren och vinden försvårade för övrigt allt offensivarbete från svenskarnas sida. En frispark för Hjelm dömdes i fjärde minuten och en för Anders Rydberg i mål i elfte. Denne skulle ha sprungit för länge med bollen vid en utspark. Spanjorerna blevo nu alltmer och mer närgångna, men skotten voro merendels dåligt riktade eller också avfyrade på för långt häll. I tjugoandra minuten gjorde domaren sin största felblåsning. En av de spanska spelarna spelade bollen över dödlinjen med påföljd att hörna dömdes till svenskarnas nackdel! Hörnsparken dömdes att ha gått i mål men alla voro ense om, att den icke passerat mållinjen. Det sista målet kom till i trettioåttonde minuten på ett hårt, direkt skott av vänsterhalvbacken.
I det svenska laget framstodo Kock och Filip Johansson. En engelsk tränare, mr Pentland, som förut spelat i Middlesbrough och varit en berömd international, yttrade till undertecknad, att dessa båda voro de bästa spelare han sett på kontinenten. Pentland spelade i Middlesbroughs lag, då detta 1911 besökte Göteborg, och uttryckte sin förvåning över, att spelet kunnat så förbättras sedan dess. Av de övriga voro Åke Hansson och Valdus Lund i god spelform. Erik Andersson spelade också sin bästa match hittills.
I morgon bittida ställes kosan till Madrid Det förspörjes här uppe, att spelet där nere icke skall vara så hart som här samt att spelplanen skall vara av god beskaffenhet.
Svarte Filip utmanar vid Athletic Bilbaos mål. I bakgrunden Gunnar Rydberg. Fotot togs den 1:a januari 1925 i samband med en vänskapsmatch mot Athletic Bilbao.
SJÄTTE DAGBOKSBLADET
6 januari: Vår första match i den spanska huvudstaden och den femte under turnén var egentligen ställd en smula i skuggan av ett annat stort fotbollsmöte, nämligen mellan Español och Racing Club Madrid, som spelades samma timme som Kamraterna mötte de troliga huvudstadsmästarna, Athletic Club Madrid. Därför var det icke mycket folk ute på
Madrids vackra stadion, Metropolitano, utefter Avenida Reina Victoria. Den svenska kolonien var talrikt representerad med ministern i teten. För första gången fick man höra äkta svenska hejarop, väl avbrytande de spanska visselkonserterna och applådåskorna vid de ytterst få tillfällen, spanjorerna åstadkommo något av intresse.
Det var icke enbart segerförhoppningar i det svenska lägret — snarare var stämningen den motsatta. Åke Hansson och Arthur Bengtsson voro sjukanmälda, den förre på grund av illamående och den sistnämnde efter en sträckning.
Före spelets början växlade de båda kaptenerna sina klubbars respektive tecken.
Athletic Club överräckte en ståtlig fana med Madrids vapen och klubbens märke och Kamraterna en svensk och en klubbflagga.
Spanjorerna började spelet, då Valdus Lund för femte gången i rad vunnit i lottningen. Det fördes ned mot svenska malet, men här var försvaret berett. Bollen pressades genast upp på den spanska planhalvan och där hölls också spelet den största delen av halv leken. Efter 2 minuters spel gick Sven Johansson på egen hand inat centern och sköt ett hårt skott bredvid. Samme man var också i aktion i sjätte minuten, då han påpassligt och vackert förde fram en passning från Sandström samt sköt i vänstra hörnet, varmed den svenska ledningen i mål var ett faktum. De spanska yttrarna kunde då och då genom vackra passningar göra en individuell rush på den svenska planhalvan, men något farligare anfallsspel presterades icke, och man fick det intrycket, att den svenska segern skulle bli stor. 1 tolfte minuten gjorde Sven Johansson ett genombrott på spanjorernas vänstersida, passade tvärs över till Sandström, som gav en lagom kraftig stickare till Filip Johansson. Denne försummade icke chansen, och svenskarna ledde med 2—0. Något mera mål kunde dock icke göras i denna halvlek, trots många tillfällen därtill.
Man väntade litet var, att spanjorerna, som vid de hittills spelade matcherna, skulle vara överlägsna i andra halvlek, men därav blev egentligen intet. Visserligen kunde de till en början få till stånd några farliga anfall, men därtill inskränkte sig ock deras framgång. I sjätte minuten sköt vänsterinnern från klar offsideställning, som dock förbisågs av domaren. Rydberg ansträngde sig icke över hövan att rädda och bollen studsade i mal — varigenom spanjorerna reducerat till 2—1. Två minuter senare hade emellertid svenskarna
återigen tvåmålsledningen klar, och i sextonde minuten var ställningen 4—1 genom Filip Johansson, som för dagen var i utomordentligt spelhumör. Bäst i laget voro Filip Johansson, Sven Johansson, Anders Rydberg och Valdus Lund. I spanska laget voro vänsteryttern, centern och centerhalvbacken bäst.
Dagbladsanteckningarna äro slut härmed. Det blev nämligen aldrig någon andra match mot Athletic Club i Madrid, detta emedan man dels hade måst anlita för många reserver, dels emedan en konkurrensmatch åter lade hinder i vägen. Å vår sida blevo vi emellertid gottgjorda härför, fastän minnet av det härliga Madrid i någon mån blev lidande.
Det skulle kunna berättas tusentals historier om de härliga dagarna nere i Spanien, men dessa få anstå. För övrigt ha nog färddeltagarna var och en på bästa sätt sökt tala om så mycket som möjligt.
Hemresan gick samma väg som nedresan. Vi hade tillfälle tillbringa tvenne härliga dagar i Paris — vilka nog leva i deltagarnas minne för evigt. Ute i Versailles uppehöllo vi oss en sagoförmiddag. Vi sågo en rugbymatch mellan Nya Zeeland och Frankrike —och vi levde parisare en afton på Bal Tabarin och på andra ställen.
Det enda man nu hoppas är att kunna göra en liknande härlig färd.
Erik Anderson
Läs mer
1000 ÄnglarMed fotbollslaget på julferier i det soliga Spanien
Derbykollen: GAIS (eller: Allt du inte behöver veta om våra lokalrivaler)
Du kunde ha hållit på Göteborgs IF
Varför kallas IFK Göteborg för Änglarna?
Fri lejd för Valter Lidén
Match 5000
Den ryske undersåten
Danskdödaren
Den okände grundaren
Kuppmakaren Carl Ekman
Blåvitts första tränare dog i Förintelsen
Den förste supportern
Blåvite Ove blev förste svensk i NFL
Den blåvite backhopparen
Dubble SM-guldvinnaren och slagskämpen som tog bandyn till Värmland
I begynnelsen var Säwa
Timmar från Allsvenskan
Alstams död chockade Kamraterna
Kairo och pingvinerna
Olycksfågeln Erik Hjelm
Fäder och söner
Utespelare som stått i mål för IFK Göteborg
Blåvita bröder