Kuppmakaren Carl Ekman
Stående fr. v: Algot Berndtsson, Gunnar Svensson, Carl Ekman, Oscar Boije af Gennäs, Henrik Fremberg, Verner Johansson. Sittande: Axel Hagberg, Einar Andersson, John Säwström, Ernst Jonsson och Emil Davidsson.

Kuppmakaren Carl Ekman

Återblick Intriger är sannolikt ofrånkomligt i föreningar, och IFK Göteborg är inget undantag. Genom åren har det vid ett antal tillfällen stormat rejält på föreningens årsmöten - och faktum är att det första seriösa kuppförsöket genomfördes redan i januari 1908, bara lite drygt tre år efter föreningens grundande. Kuppen instigerades av ett halvdussin kuppmakare där ett av namnen verkligen stack ut, tillhörandes en av spelarna i A-laget: Carl Ekman.

Jens Hallberg

2021-03-14 09:00

Som så många andra gånger under efterföljande år hade IFK Göteborg stora problem med ekonomin redan från början. Ett exempel på det är att när man 1906 reste med tåg i tredje klass till Eskilstuna för semifinal i Kamratmästerskapet, enligt avtal på hemmalagets bekostnad, fick stora likviditetsproblem då någon ersättning från Eskilstuna aldrig dök upp, trots flera mer och mer desperata påminnelser och trots att centralföreningen blandades in. Skulden det rörde sig om var 100 kronor, en inte helt omöjlig summa att hantera ens på den tiden, men IFK Göteborg tvingades låna pengarna av välvilliga medlemmar.

Skulden som Eskilstunakamraterna tycktes strunta i att betala (kanske brottades de med samma likviditetsproblem som sina kamratkollegor i Göteborg) skulle visa sig vara väldigt svår att driva in, så när det långt senare kom en faktura från centralföreningen på 80 kronor (okänt vad den innehöll, men sannolikt förtjänstmedaljer), svarade styrelsen genom Herbert Johansson och undrade om det kanske kunde gå att omdirigera kravet till Eskilstunakamraterna istället, "enär vi icke se oss i stånd till att på annat sätt kunna klarera densamma". Ett kreativt förslag till lösning på ett svårlöst problem kan tyckas, men signifikativt för de ekonomiska problem föreningen hela tiden var tvungna att förhålla sig till.

Med andra ord står det idag klart att det unga IFK Göteborg verkligen behövde vända på varje krona för att få budgeten att gå ihop, något som rimmar ganska illa med att man samtidigt kunde slösa bort pengar på dyra förtjänstmedaljer (i samma telegram där man bad centralstyrelsen om hjälp att ta över Eskilstunas skuld passade man även på att beställa ytterligare medaljer till ett värde av 150 kronor) och på att lämna in lönlösa (om än berättigade) protester á 5 kr i protestavgift till Västergötlands-Bohus distriktsstyrelse, som till exempel efter en B-lagsmatch där IK Vikingens fotbollsplan hade varit utrustad med mål utan ribbor, något hemmalaget utnyttjade maximalt till sin fördel genom att helt enkelt skjuta högt över IFK Göteborg B:s förtvivlade målvakt och därigenom vinna matchen, eller som föreningen i protesten formulerade det: "då utgången af matchen uteslutande berodde på ofvan berörda tillfällighet". Hur det gick med protesten är idag oklart, lika oklart som hur det stod till med föreningens ekonomiska prioriteringar.

Om detta och mycket annat var det många som hade åsikter, och en av dessa var Carl Ekman. 1904 hade han varit en av de som på Café Olivedal var med och grundade föreningen, och han hade därefter tagit en plats i Kamraternas A-lag i fotboll, samtidigt som han var en duktig lättviktsbrottare och var en av två utövare ur föreningen som ställde upp i föreningens debuttävlingar 1905. Det är uppenbart att han hade starka känslor för IFK Göteborg, men att han till slut inte längre kunde hålla tyst om det oansvariga sätt han ansåg att styrelsen skötte föreningens administration och ekonomi på. Så, övertygad om att han behövde agera för att rädda föreningen, började Ekman i tysthet höra sig för bland medlemmarna i jakt på andra med samma övertygelse, och hittade Linus Persson, John Uhrbom, Victor Källström och Gustaf Jansson. Åtminstone de fem, kanske fler, bildade en oppositionsgrupp som på årsmötet i januari 1908 skred till verket och försökte få styrelsen avsatt med deras bristande ekonomiska kunskaper, enligt Ekman, som grund.

Efter flera timmars hätska diskussioner där stridens vågor stundtals gick höga stod det dock till slut klart att Ekmans kuppförsök misslyckats och styrelsen kunde väljas om av årsmötet. Därefter var de sannerligen inte sena att agera då Ekman och de övriga kuppmakarna redan dagen efter, en aning hämndlystet kanske, fick mottaga varsitt telegram med budskapet att de uteslutits ur föreningen på grund av det "obehag" deras uppförande förorsakat föreningen.

Den 29:e januari 1908 skickade styrelsen ut fem identiska telegram till var och en av kuppmakarna.
Den 29:e januari 1908 skickade styrelsen ut fem identiska telegram till var och en av kuppmakarna.

Ekman, som agerat i den totala övertygelsen om att slutet varit nära för sitt kära IFK, fick istället se sina farhågor komma rejält på skam då föreningen redan senare samma år stod som slutsegrare i Svenska Mästerskapet - och därmed hade bärgat IFK Göteborgs första SM-guld i fotboll efter att ha besegrat kamratkollegorna i IFK Uppsala med 4-3 i en mycket jämn final som efter mål av Olof Tell, Arvid Fagrell och Erik Börjesson till slut avgjordes efter ett självmål av en olycklig Uppsalakamrat.

Kanske var guldet och den förmodade efterföljande euforin den verkligt avgörande anledningen till att styrelsen kort därpå uppenbarligen tyckte att tillräckligt med vatten flutit under broarna, för redan nästa år togs han, sannolikt efter en ursäkt eller två, till nåder och kunde återinträda i föreningen - och enligt uppgift gjorde han till och med en sista A-lagsmatch mot Örgryte IS 1909. I medlemslistorna för det året hittar man även hans kuppkumpaner John Uhrbom och Linus Persson, medan Victor Källström och Gustaf Jansson aldrig igen hördes av.

Carl Ekman fastnade på bild i jubileumsskriften från 1954, då han 50 år efter föreningens bildande på jubileumsfesten fotograferats tillsammans med de andra överlevarna bland de ursprungliga grundarna; John Säwström, Ernst Jonsson, Verner Johansson samt ytterligare en handfull. Själva kuppförsöket finns omnämnt lite här och var i de jubileumsskrifter föreningen lämnat efter sig med jämna mellanrum, men inte någonstans i dessa kopplas just Ekman ihop med händelserna.

...men så har det ju onekligen runnit en hel del vatten under broarna sedan januari 1908. Fotot från jubileumsfesten 1954 är återgivet högst upp i denna artikel.

Läs mer

Danskdödaren
Den okände grundaren
Kuppmakaren Carl Ekman
Blåvitts första tränare dog i Förintelsen
Den förste supportern
Blåvite Ove blev förste svensk i NFL
Den blåvite backhopparen
Dubble SM-guldvinnaren och slagskämpen som tog bandyn till Värmland
I begynnelsen var Säwa
Timmar från Allsvenskan
Alstams död chockade Kamraterna
Kairo och pingvinerna
Olycksfågeln Erik Hjelm
Fäder och söner
Utespelare som stått i mål för IFK Göteborg
Blåvita bröder